Det pratas ju mycket om återvinning just nu. Men en sak som det aldrig pratas om i dessa sammanhang är hur man maxar tiden med förpackningarna, tidningarna och burkarna. Jag lägger väldigt mycket krut där. Det börjar med att jag delar in dem i mindre grupper. Några i diskstället, en del på diskbänken, några under diskhon och en del i en större behållare. Sedan ökar grupperna i storlek i ett ganska rappt tempo. Det byggs små berg och högar och staplas torn. Till slut blir det trångt och lite komplicerat. Glasflaskan tippar på plastburken som landar på plåtburken som välter tornet med lock och så vidare. Det blir ett jäkla liv som ofta får ackompanjeras med flertalet svordomar samtidigt som den som svär försöker att ställa upp sakerna i upprätt läge igen. Alla som provat vet att detta är omöjligt. Plötsligt har underlaget blivit som en mot-magnet och allt ramlar hit och dit och skramlar med maxvolym. Blir det inte fler saker för varje ras? Här är det dags för fas två. Allt öses ner i påsar och kartonger som sedan placeras i en snygg installation väl synligt - gärna köket eller hallen. Nu kan man maxa kvalitetstiden med dem rejält, man snubblar över dem och går in i dem och de blir verkligen sedda. Till slut börjar det även här att ramlas och vältas. Eftersom de fylls på blir de dessutom överfulla och när man petar i på ena stället åker det ut på andra. Det är dags för något nytt. Nu fyller man bagageutrymmet. Sådär! Alla påsar och kartonger får nu under en längre period vara med vid hämtning, lämning, dansen, lämning, handlande (och då trängas med helt nya påsar med fulla förpackningar), hämtning, helgutflykten och massor av annat skoj. Som de får uppleva! Nya stadsdelar, nya bekantskaper. De blir en del av inredningen i bilen och först när chauffören börjar bli sugen på fri sikt bakåt är det dags att gå vidare. Efter denna trestegsraket under några veckors tid så är det dags för slutstation. Nöjda och belåtna åker alla ner i rätt behållare. Tänk så fint va? Att de fått vara med så länge i vår vardag. Inte konstigt att man snyftar lite när man tar farväl. Tur att det redan byggts upp nya torn där hemma.
