Förra året körde jag en "bebisvecka", där bilder och text alltså handlade om den där första tiden som förälder. Häromdagen fick jag en kommentar från en kvinna om just den veckan, hur den varit ett så stort stöd för henne under en lite kämpig bebisperiod. Sådana kommentarer alltså, det värmer och gör mig så glad och rörd. Tänk att få vara det där stödet! Så fint! Nu tänkte jag köra en till sådan vecka. Omgång två! Först ut: Aldrig vara ensam En vän till mig berättade om några kompisar som på BB ringde på klockan och ba: "Skulle ni kunna ta henne (bebisen) en stund nu för vi tänkte sova lite." Personalen hade fnissat lite och sagt att "njäe, nu är det liksom ert ansvar." Jag kan lite förstå det där paret. Svårigheten att greppa "hela hela tiden nu". Jag vet att jag chockades lite av det. Hjälp, det här är ju varje minut, varje sekund nu! Till och med de stunder man är ensam (om det nu skulle hända) så är huvudet med bebisen hela tiden. En ganska överväldigande känsla! Från noll (nja, graviditeten gör väl sitt så säg tio då) till hundra på några timmar. Jag har varit borta från barnen så mycket mindre än jag föreställde mig att jag skulle vara. Det var väl en kombination av att inte vilja, att vara gravid snabbt igen och att senare känna att det är lite mycket jobb att lämna bort två barn. Jag minns den där första tiden, när allt gick så långsamt. Det var någon konstig form av rastlöshet, understimulans och full rulle. En väldigt speciell period... Nu för tiden är det inte lika intensivt/långsamt. Barnen leker mycket med varandra och jag tycker om att vara tillsammans utan att prompt umgås hela tiden. Att liksom aktivt välja att NU spelar vi ett spel, bakar eller leker mammapappabarn (sista är inte mitt förslag, någonsin... Jag brukar vara en väldigt frånvarande "storasyster" eller "mormor"). Men det är ett annat sätt att umgås. Även om jag fortfarande i princip aldrig är ensam. Sedan är det intressant hur någon som jag, som aaaaldrig förstått det här med att "vara helt själv", plötsligt verkligen uppskattar "egentid". Tror det är en kombination av att det är en bristvara och att jag för första gången har ett lugn och trivs rätt bra med mitt eget sällskap. Hur tänker ni tillbaka på den där första tiden? Hur lång tid tog det innan ni hade en stund själv? Vad är er bästa egentid? Länkar till förra årets bebisvecka: Bebisvecka: gripreflexen Bebisvecka: stilen Bebisvecka: bajs Bebisvecka: stressen Bebisvecka: äta i skift Bebisvecka: 5 bra saker att veta om första tiden med bebis
