Trötthet, nojor och en helt logisk slutpoäng. Jag är sååå trött! Misstänker att mörkret och jobb har en del i det, men kanske har det mest att göra med de suuuuupersega läggningarna! (Tack för alla tips och råd på förra inlägget om detta). Ikväll kom jag ner 21.30 med grisblinkande fejs och fortfarande ett barn vaket. Det kändes ju helt logiskt som att det hela var ganska mycket Mattias fel. Jag surade loss och gick igenom alla mina oroliga tankar kring min trötthet: allvarlig sjukdom, depression, att jag inte är kapabel att lägga barn längre (han hade lyckats få ett att somna minsann) och sedan kan jag också kan ha kommit in på det här med att vilja ha ett tredje barn, att jag nog ville det. Kändes ju som en logisk grej att ta upp när saker är lite motigt just kring barnens sömn...? Det här borde göra susen! Snart har vi säkert en bebis!
