– Behöver ni barnomsorg den 5 juni? – Nejdå! Jag byter dagar på jobbet och är hemma! På grund av fint med tid med barnen! Tänkte dock inte på detta: Alltså kombinationen pms och barn är inte en match made in heaven. Gaaaaah!! Till exempel bakade vi. Och jag blev sjukt irriterad på allt provsmakande och allt spill. Det är ju liksom det som ÄR att baka med barn, men det bryr sig inte PMS om. Lyckades dölja det gaaaanska bra ... plus att vi fick belöning i form av chokladbollar, en rå-variant som faktiskt gick hem hos barnen som annars kan upptäcka sockerfritt likt en CSI-agent upptäcker en minimal droppe blod på en ryamatta. Receptet hittat här. Efter chokladbollsintag hamnade vi ute (ja om vi snabbspolar hela ta-på-galondräkt-bråka-om-gummistövlar-biten). Jag har noll tålamod att parera sånt som jag annars gör nästan per automatik: bryta i tid, komma på nya idéer, avleda osv. Nej jag är inte en stjärna på det alltid annars, men nu är jag värdelös på det. De gånger jag samlar ihop all min energi för att försöka avbryta gnällmarathon med något peppigt och käckt så måste det ge resultat direkt eftersom det inte finns någon reservtank. När det inte funkar, vilket det såklart sällan gör pga BARN som är SMÅ, så får det jättestora barnet – dvs mamman med pms – totalbryt. Då blir stämningen inte bättre. Om man säger så. Känner mig som sämsta mamman, blir sams, kommer på nya saker att göra, alla är pepp. "Fast ni måste ta in cyklarna först". Och DÄR börjar vi om igen. Runt runt runt i pms-tumlaren. Till slut satte vi oss i bilen och skulle åka till kompisar. Ett nödvändigt brejk. När jag skriver in adressen får jag meddelande från Betan. Det är en kommentar om podden. Nej inte en kommentar, en total sågning. De här dagarna, när alla känslor ligger på utsidan, blir sådana kommentarer outhärdliga. Den ihopskrapade peppen inför kompishäng var borta på en sekund. Sedan hade jag terapi med mig själv i 40 minuters bilresa. Kom fram till rätt bra saker och håller krampaktigt fast i dem. De är hala så det går sådär. Jag är alltid SÅ dålig på kritik, speciellt om den inte är minsta lilla inlindad och dessutom lite VÄL tydlig, men det var ett extra hårt slag idag. När vi kom fram så landade jag efter en stund och vi hade ett skönt eftermiddagshäng. Fina fina vänner, blir som syre en dag som denna. Upptäckte att jag hade tagit fel på en timme när jag parkerade, men hade inte fått bot! DET hade ju annat passat väl in! Puh! (vågar fortfarande itne tro på det utan tänker att vi fått en digital bot som kommer att dyka upp snart på nåt sätt...). Sedan åkte vi hem och jag kände mig liten och rädd i stockholmstrafiken. Körde fel, blev tutad på, körde fel igen, svor och hade mig. Barnen, som chockas över Lalehs ordval i "jag ska aldrig ta SKIT igen" (–mamma hon sa skit!!) blev ännu mer chockade över mammas ordval i framsätet. Jag bad om ursäkt innan nästa svordom serverades ... Ett barn blev såklart JÄTTEBAJSNÖDIG och det andra klagade på att vi hade åkt bil HEEEELA DAGEN. Kom hem som en urkramad trasa och möttes av en sambo... som OCKSÅ hade pms! Joho då, nån typ av det, jag är säker! Jag försökte jobba bort min känsla av värdelöshet genom att säga: "Jag tar det där! Jag fixar det! Jag kan göra det där!" Om ALLT. Tills jag insåg att det var lite ologiskt att jag skulle ta hand om mat, disk, tvätt och läggning. Men det hade tack och lov Mattias också tyckt så han hade fixat en massa. Puh! Jag hade eventuellt exploderat/storbölat/både ock, om hade behövt fortsätta denna dag med "kämpaglöd". En ipad-sövning senare ligger jag HELT slut på soffan. Så totalt skör, orolig, ledsen, matt och trött. Funderar på att stanna inne i en månad, eller fem. PMS. Vilket skit. Ps: jag tog ut segern i förskott. Barnen somnade inte. Så jag fick chans att få tre bryt till. #lyllomig
