Ett av önskeinläggen jag fick i somras var den här: Samexistera med sin släkt under semestern, både sin egen släkt och den ingifta… (hrm!). Detta handlade nog om sommaren men jag tänker att det kan vara minst lika viktigt under julen. Kanske ännu viktigare eftersom man är så PÅ varandra i juletid pga alla traditioner som görs tillsammans samt vädret som klämmer in oss på en liten yta... Mitt allra bästa tips för att klara samexistensen på så nära håll är att våga pausa. Jag har insett det väldigt sent i livet att jag behöver stunder själv. Jag lever dock med en extrem FOMO när jag är med familjen (syrror, päron o syskonbarn) och då blir det svårt. Jag ÄLSKAR att vara med min familj och vill liksom använda varje minut till att umgås. Även de stunder vi retar gallfeber på varandra. Vi är alla likadana (åtminstone syrrorna) och håller krampaktig ihop samtidigt som vi lite vill slå varandra då och då ... Kombinera denna FOMO med duktig flicka som har svårt att ta hjälp och gärna vill vara till nytta så har vi strukit typ alla möjligheter till återhämtning. Just nu går jag i terapi (ska berätta mer om det framåt) där jag fått lära mig några sjukt viktiga saker för att kunna mota bort duktiga flickan. En sådan sak är att hjärnan tänker kortsiktigt. När jag står i valet mellan att ta en paus eller gå och göra något hjälpsamt kommer hjärnan säga åt mig att vara hjälpsam, eftersom den vet hur bra jag känner mig efteråt. Så mycket gött den kommer få sådär DIREKT! Men eftersom hjärnan, som visserligen är fantastisk, inte riktigt är supersmart, så inser den inte att på lång sikt kommer de där kickarna göra att jag klappar ihop. Nu har jag då, med exakt samma hjärna visserligen (men säkert en annan del - jag är inte hjärnforskare tro det eller ej), fått lära mig att App app app! Nu stannar vi upp lite här innan vi kliver in och duktar oss! Kanske är det så att folk klarar saker på egen hand och att du ska ta och sätta dig ner i en soffa och glo en kvart eller två? Mmm okeeeej då, säger jag och känner mig dålig och håller lite längre. Så i juletider. I alla tider. I ”jag slår knut på mig själv för att alla ska vara nöjda”-tiden. Ignorera den kortsiktiga hjärnan lite och lita på att du någonstans läst att man håller längre om man inte tömmer ut sig totalt. Så smyger du iväg med fyra pepparkakor eller en hel chokladask eller fyrtio klementiner (eller bara luft om du är jul-mätt) och så tar du en massa andetag. Om du hamnar i mamma-vrålet (ca 209 barn som skriker efter dig) så kan det vara en bra idé att prata med partner/familj i förväg. Tala om för din partner att du måste få ordentliga pauser och be hen att hjälpa dig med det. Det kan också vara en väldig jobbig sak att göra, att OUTA att du inte kommer att vara duktig. Att till och med be om att få vara helt ego och lämna över en massa potentiellt jobbigt till partnern. Du ska alltså inte bara smita, du ska tala om att du tänker smita också!! Här säger min terapeut att tanken på obehaget nästan alltid är så mycket värre än vad resultatet blir. Och när du väl flaggat för din oduktighet så kommer det inte vara lika kämpigt att stanna i steget på väg på att vara hjälparen och vända om och tanka dig själv med nödvändig energi. Och då menar jag inte bara chokladasken utan också mentalt. Och kom ihåg, som alla som älskat sitt jobb och ändå tjongat rakt in i väggen vet, att även det roliga tar energi! Även att hänga med bästa vänner, finaste syrrorna eller barnen kan göra att man blir rätt slut. Även om man älskar dem, även om man sprudlar med energi där och då. Även då kan man behöva tanka på efteråt och under tiden!
