Ni vet det här med att vara öppen med sitt privatliv är lite dåligt? Att det är lite pinigt att inte kunna hålla uppe en fasad? Vet ni vad jag menar? Känner ni igen känslan? Så tycker jag det ofta känns, och extra tydligt blir det när man kommer till jobbsamanhang. Man ska liksom ha ett professionellt "jag" och ett "jobb-jag", och de ska mötas så lite som möjligt. Det här är inget jag direkt gått runt och tänkt på. Det har, som så mycket, bara legat inuti mig. Som ett pekfinger hur man BÖR vara. Och då är det så coolt när något får en att inse, att upptäcka de där väl gömda pekfingarna. När jag var lärare var det en oskriven regel i kollegiet att man inte skulle vara personlig med eleverna. Man skulle vara tydlig i sin yrkesroll, och det innebar att inte vara så personlig. Jag hade så svårt med det där, jag kunde inte INTE vara hela jag, och jag babblade om massor med eleverna. Fast det berättade jag inte för mina kollegor. Vidare skulle man inte säga att man VAR lärare, utan att man JOBBADE som lärare. Man var inte sitt jobb! Det var noga att skilja på jobb och privat, kort sagt. Och det finns kanske en god tanke i grunden, typ att man inte ska gå upp för mycket i ett jobb, men jag är ju så värdo på att skilja på saker och ting... Jag kan inte det! Jag måste få vara privat, personlig och hela mig. Så jag är den som visar FÖR många bilder OCH filmer på mina barn (och då hinner jag ändå hindra mig själv många, många gånger), jag kan starta dagen med att säga att vi är osams hemma och sedan berätta vad vi bråkat om och de flesta på jobbet vet det allra mesta om mig. Kollegor blir ju liksom vänner, om man har tur. Och de vännerna träffar man varenda dag. Jag skulle inte orka ha en fasad, en "jobb-Louise". Det kan jag ha på ett möte, i ett telefonsamtal, på mejl (ibland), men inte varje dag! Men jag har, som sagt känt att det är lite pinsamt. Att jag inte har kunnat ha den där professionella fasaden som man BÖR ha, det har känts lite obekvämt. Tills nu (eller ja tills i mars egentligen när artikeln jag snart nämner publicerades)! Nu är jag ogenerat mig själv och stolt! Okej inte helt ogenerat, jag säger ju alldeles för mycket hela tiden, men nu har jag forskning på min sida! Det har nämligen visats i en studie gjord av Google, där man under fem år studerat arbetsgrupper, att det personliga is tha shit!! Delar man med sig, bryr man sig om varandra och ser man till att alla kommer till tals – ja då blir det bra! Läs artikeln om det hela här (en studie som min grymma kollega OCH vän tipsade om). Älskar detta stycke, och självinsikten av artikelförfattaren Hugo Rehnberg: "Den i särklass sämsta gruppdynamiken uppstod med ett gäng framgångsrika killar i min egen ålder. Vi skulle dra igång ett nytt bolag och ägnade veckor åt förtäckt penismätning. Timme efter timme av skryt och hätska diskussioner om vem som skulle vara chef. Ingen vågade kläcka några vilda idéer i rädslan över att visa sig okunnig. Så småningom rann allt ut i sanden." Och som han sedan avslutar sin artikel: "Det kan låta vansinnigt att ägna fem år och spendera en mindre förmögenhet för att komma fram till något som egentligen är sunt förnuft. Men jag misstänker att det var värt varenda dollar."
