Igår när jag gick och handlade så skämdes jag lite. Inte för att jag såg ut som att jag precis stigit ur sängen fast klockan var tre på eftermiddagen och inte för att barnen höll på att slå ihjäl varandra vid ett tillfälle mellan frysboxarna och jag sa att ”då blir det inte leksaker då!!!”. Okej, lite skämdes jag för det också. Men mest skämdes jag över min varukorg. Det började fint, med körsbärstomater och ekologiska hamburgebröd (inte lika fint som hembakade, men ändå ekologiska!). Lite rödbetsbiffar och ekologisk mjölk på det. Men sedan täcktes dessa varor över av chips, coca cola (fyra burkar!), ketchup, majonnäs, nötter, glass och så lite leksaker (i rosa plast!!!). Och lite mer som inte platsar under ”jag ger mina barn sockerfri och näringsrik mat”-avdelningen. Jag kom på mig själv med att tycka att det var pinsamt. Att jag ville säga till folk att vi faktiskt äter nyttigt OCKSÅ!! Att vi inte äter såhär v a r j e dag!!! Jag har sedan dess försökt fundera ut vad det här beror på. Det finns så klart en massa anledningar. Vi kan börja med mig själv. Jag är extremt känslig för att göra fel. Så känslig att jag, när jag var liten, gjorde om historier så att det skulle vara så att jag inte hade gjort fel, om det var möjligt. Jag ljög alltså, allra mest för mig själv. För att det var så hemskt att ha gjort fel. Med mina egna versioner hade jag ju inte gjort fel avsiktligt, det råkade bara bli så. Var det inte möjligt att göra om så hade jag ångest fruktansvärt länge. Upp till vuxen ålder om möjligt. Tack och lov lärde jag mig till slut att stå för fel och att man får leva med vissa misstag. Och att det på något sätt gjort mig till en bättre människa. Lever man med misstagen så är det svårare att göra om dem. Ja nu blev det väldans djupt och lite abstrakt här kanske, och liten avstickare från ämnet … Hur som helst, det sitter så klart kvar en del. Jag vill inte göra fel. Och i föräldrarollen så har det tagit många snack med mig själv för att inse att det är okej att inte vara perfekt. Men det stör mig, att folk kan titta på mig och tänka att jag är en dålig förälder. De vet ju inget om mig alls. Utom det de ser precis just där och då. När jag pratar i mobiltelefon fast barnen ropar på mig, när jag har ett kaosögonblick i en skobutik och loggar ut mentalt eller när jag fyller vår varukorg med en hel massa onyttigheter. Vad fånigt, inte tänker väl folk så? kanske någon tänker nu. Men joho då. Jag har nämligen surfat runt på det där Internetet ett antal år nu. Småbarnsföräldrar är sååå poppis att hacka på. ”Jag såg en mamma som pratade i mobiltelefon …”, ”varför har man barnen på förskolan …”, ”socker är gift!”, ”föräldrar nu för tiden bryr sig mer om telefonen än om barnen”, ” …curlar alldeles för mycket” , …”jobbar för mycket”… och så vidare. Det är faktiskt nästan komiskt lite nyanser. Man ser någon på stan och dömer ut totalt. Jag vet alltså att jag skulle kunna vara samtalsämnet den kvällen. När man pratar om det hemska i att barn får i sig en massa socker. Här är det ju såklart en lite öm tå också, som ni säkert förstår. Våra barn får en del sötsaker, så är det. Ibland för mycket. Enligt oss. Vi vet ju var vi står och när vi tycker att vi behöver skärpa oss. Så är det ju. De allra flesta vet så väl själva. Ibland kan jag bli lite trött på informationssamhället. Denna medvetenhet! Tänk så skönt det skulle vara att få leva i en helt ovetande bubbla. Käka vad man ville, uppfostra som man pallade, handla precis så mycket och vad man ville utan tanke på produktion och innehåll … Men såklart är det ju bättre på alla sätt att veta än att inte veta. Det är bara utmattande ibland. Så många fel att göra och så svårt att göra tillräckligt många rätt på tillräckligt många plan … Man väljer sina strider, det är mitt mantra. Och man måste inse att alla har sina strider, man kan inte ta dem allihop. Faktiskt. Sockret är inte prio för oss. Vi är inte helt blinda när det kommer till det, men det är inte vår prio. Punkt slut. Kombinationen informationssamhället – där jag kan ta reda på att allt jag äter på något sätt säkert är lite fel – och föräldrasamvetet samt dömandet av småbarnsföräldrar, allt det blir ibland lite betungande. Men denna rädsla att bli bedömd och dömd har i alla fall bidragit till att jag alltid ställer mig frågan vad som EGENTLIGEN stör mig, i de fall jag själv dömer någon. Varför blir jag så upprörd av detta? Vad är det I MIG som gör att jag hakar upp mig här? Och så vidare. Det är rätt skönt. Man lär känna sig själv lite bättre. Och man blir mindre arg. Och faktiskt mindre mottaglig för de domar man själv får. Även om det inte låter så nu. Jag oroar mig, men kan i de allra flesta fall tänka ett par varv och hitta lugnet relativt fort. Oftast … Jag brukar roa mig med att fundera på vad man kommer att kalla ”den här tiden jag lever i just nu” i framtiden. Vad som kommer att vara nyckelorden. Visst finns det redan förslag på namn på den? Man sätter väl namn på epoker i efterhand? Eller delar av epoker. Den här tiden kommer väl kallas ”informationstiden”, eller ”moralpanikstiden” eller ”digitaliseringen” eller kanske "nya upplysningen"??… eller en massa tragiska namn som jag nu kommer på ... Jag brukar också tänka att det här kommer att kallas ”tiden före den feministiska revolutionen”. Det känns fint. Folk kommer att säga: innan den så fick kvinnor och män olika lön för lika arbete, och kvinnorna var hemma mycket mer än män så deras ekonomiska situation var väsentligt mycket sämre än männens. Klassiska ”kvinnoyrken” var lågstatus och vid våldtäktsmål frågade man offret om klädsel och alkoholintag. Tänk, man använde uttryck som ”att göra något som en tjej” som något negativt. Vilken knasig värld va? Allt det, och mycket mer, förändrades med den feministiska revolutionen. UPPDATERING: Jag ändrade titel på inlägget eftersom den kändes lite fel ändå. Det började tidigare med orden "Att bli dömd som förälder ..." och egentligen handlar det ju allra mest om all information vi får i oss dagligen, vad vi gör med den, hur vi hanterar den och hur vi (kanske) dömer andra som inte hanterar den likadant som vi själva.
