Läste det här inlägget hos Underbara Clara. Så enkelt, egentligen, och SÅ viktigt. För hur vanligt är det inte att man håller fast vid saker "bara för att"? Jag tycker det är märkligt att det här med att ändra sig skulle vara något dåligt. Och att stå fast vid saker och ting hyllas. Det finns såklart nyanser, som i allt. Men det är ändå utifrån sett dåligt att ändra sig och bra att inte göra det. DÄR borde det vara mer nyanserat. Och faktiskt mer på plussidan att ändra sig tycker jag. Det är ju där svårigheten ligger. Att inse att man kanske inte haft rätt all den tid man gått runt och tyckt en sak. Att erkänna för sig själv, och för andra, att det där kanske inte var helt rätt. Är det inte konstigt att det ska vara så svårt? Det borde ju värdesättas, vara något bra! Antar att man kan förknippa det med någon typ av kappvändning, att man gillar saker för att man ska det och så ändrar man sig hela tiden för att "passa in". Men motsatsen då? Att vara emot saker av princip och att aldrig lyssna in annat och ändra sig? Ska det vara bättre alltså? Jag tänker på, som jag nämnt en massa gånger, hur jag såg på kvinnor förr. Hur jag dömde dem så fort och så hårt. Hur jag, komiskt nog, såg på exempelvis just Underbara Clara med irritation, men som jag såklart inte kunde definiera annat än med platta argument (förlåt Clara). Hur jag senare insåg att det var ju hos mig detta låg. Hur jag lärt mig att kvinnor ska synas på vissa sätt och inte ta plats, även när de tar plats. Att det ska vara liksom ursäktande och slumpvis. Vilket Underbara Clara inte gör – hon syns inte ursäktande, hon "råkar" inte ta plats. Hon tar plats, hon hörs och syns. Och jag ändrade mig faktiskt. Jag slutade vara irriterad och blev istället imponerad. Jag vet inte när det hände, men när det väl hände så var det så lätt. "Jag ska sluta döma kvinnor så fort". Och sedan dess har det fortsatt. Jag dömer fortfarande kvinnor ibland, av samma gamla anledningar men jag jobbar mot det. På samma sätt har jag tränat på att inte bara "köpa" mäns åsikter och beteende. Att inte bara lyssna och acceptera för att det som framförs är sagt av en man. Jag har ju lärt mig att männen säger det som man ska lyssna på (kolla på filmer, serier, tv, nyheter, medier osv). Men nu är jag mer kritisk. Sväljer inte allt på en gång. Jag har skrivit om det där flera gånger redan så jag lämnar det där nu. Och tänkte på en till sak när det kommer till att ändra sig. Som jag också skrivit om förut. Nämligen “det är aldrig för sent att ge upp”. Det låter som ett skämt, men det är ett så viktigt mantra för mig. Jag är en sådan som fullföljer saker in absurdum. Ni vet av princip, för att jag sagt så… Det har varit bra på många sätt. Jag har klarat av en massa saker eftersom att jag tänkt att "ge upp" är inte ett alternativ. Men, igen, nyanser. Allt är inte det ena eller det andra. Att ge upp kan verkligen vara det bästa alternativet! Att backa ur. Man lär sig inte det. Att ge upp. Man hyllar inte det. Precis som att man inte hyllar ändrade åsikter. Jag lärde mig att ge upp för några år sedan. Jag stod utan jobb och sökte allt som jag kunde hitta. Jag fick ett jobb. Ett vikariat. Vi skrev papper. Jag gick bredvid den jag skulle vikariera för. Jag fortsatte sedan jobba lite där på egen hand. Sedan skulle det vara en paus över sommaren och till hösten skulle det dra igång på riktigt. Efter sista dagen på min "mjukstart" satte jag mig på tunnelbanan och på repeat i mitt huvud hörde jag: jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Det var inget fel på jobbet, kollegorna var trevliga, ledningen vänliga. Men jag var inte rätt där. Vanligtvis hade jag kört på. Jag hade ju inget annat jobb och jag hade ingen "riktig" anledning att inte fortsätta. Men jag visste hur jag skulle må, hur detta skulle påverka mig. Och eftersom jag nu hade barn så kände jag att det inte fanns utrymme för att må som jag misstänkte att jag skulle kunna göra. Så klart önskar jag att jag skulle kunna ha känt det utan barn, att jag och mitt mående hade varit anledning nog att tveka, men nu blev det barnen som fick stärka vikten av att jag skulle må bra. Så jag ringde och sa som det var. Med tanke på hur denna plikttrogna människa som jag är mådde när jag skulle ringa det samtalet och att jag ändå gjorde det, är det ingen tvekan om att det var rätt beslut. Jag skäms fortfarande att det fick gå så pass långt innan jag lyssnade på mig själv, men jag är ändå så glad att jag till slut tog mig själv på allvar. Det ÄR aldrig för sent att ge upp! Och när man ger upp, så visar det sig att det finns andra vägar att stega in på. Plötsligt dök en annan jobbannons upp och jag kände i magen att jag ville ha jobbet. Sökte, gick på intervju, VILLE HA JOBBET, och fick det. Det hade inte hänt om jag inte hade gett upp det första. Att ändra sig. Att ge upp. Två saker som man lär sig är dåligt, men som kan vara det bästa man kan göra. Har ni ändrat er någon gång, någon åsikt kanske om nåt som ni tänkt var så där GIVET? Har ni också gett upp, fast det varit svårt, och på det sättet hamnat rätt? Berätta om ni vill!!
