Jag älskar tempo. Jag blir produktiv, kreativ och får energi av att ha massor att göra. Ja om det är saker jag gillar att göra förstås. Jag har en effektiviserings-störning som gör att jag ska effektivisera allt. I vilken ordning jag ska handla de olika grejorna om jag ska ut och shoppa för att slippa ta omvägar, var jag går över vägen för att det ska korta så mycket som möjligt, att jag ringer telefonsamtal till och från jobbet, knyter upp skor i hissen och att det känns som slöseri med tid om jag inte har med mig telefonen på toaletten och mycket, mycket mer ... Det låter kanske stört? Eller helt normalt? Jag vet inte. Men jag trivs med det. Väldigt mycket. Jag inser dock att det ganska ofta är på gränsen till för mycket. Eftersom jag maxar så finns det liksom inte utrymme för saker som inte blir som tänkt. Förra veckan var jag så sjuuukt trött. Jag var sådär trött som man är när man är gravid (jag är inte det). Jag ville bara sova. Jag kan vara så men det går alltid över vid 20.30-tiden. Men inte förra veckan. Jag blev inte pigg någon gång på dygnet. Dagdrömde om min sköna kudde. På lördagen sa Mattias att han inte kände sig helt friskt. Vi skulle på hjärtlugnräddnings-utbildningen och jag har senaste tiden verkligen tagit största delen av hela hemmet-, maten- och barnen-biten eftersom han har haft galet på jobbet. Så när han sa att han nog skulle behöva vara hemma lördagen för att sedan kunna jobba söndagen så fick jag bryt. Jag var inte omhändertagande och förstående. Jag loggade ut. Tills han följde med. Och det gick faktiskt bra. Fram tills idag, en vecka senare. För då har han väl hållit inne på sjukdomen hela veckan (fortfarande galet på jobbet fram till igår) och sjukdomen ba: ”Slappnar du av nu? Gött! Då attackerar jag.” Jag VILL vara omhändertagande och snäll när min partner är sjuk. Men jag är inte det. Eller på ett sätt är jag ju det för jag tar ju hand om allting medan han sover. Till exempel har jag varit upp sedan 5.20 (nu hör ni en stråkkvartett spela en sorglig melodi). Hur som helst så har det flutit på rätt bra ändå (med "rätt bra" menar jag att de tusen syskonfajterna avstyrts relativt fort, huvudvärken har bara stått på lut och jag har hunnit sätta händerna för öronen i 75% av alla tillfällen med Maja-skrik. Hon har sådana lungor!! De används flitigt vid känslor av glädje, ilska och sorg). Tur att Mattias sjukdom inte bröt ut på detta sätt förra helgen. Då hade vi varit två som legat i fosterställning och våra barn hade ba: ”Eh, glass till frukost, lunch och middag? Okej!” Jag då som lider av den här effektiviseringssjukdomen blir ju lite stressad av det här. Inte över att jag inte får saker gjort nu under dagen, jag hade inte några planer annat än häng med M&M (jo, okej jag hade en hemlig plan på liten shoppingrunda...). Men att jag nu gick miste om sovmorgon och lite vilopauser vilket gör att jag riskerar att vara för trött ikväll och DÅ förstörs mina planer… MEN till skillnad för från typ något år sedan så tar jag detta lite lite liiiiiiite mer med ro nu i alla fall … tror jag? Måste ju till sist bara säga att jag efter flera år insett att jag faktiskt varvar ner och hur (detta skriver jag mest för min mamma och syrra som tror att jag stressar sönder mig – mamma, Ann, kolla här, jag tar det lugnt ibland!). Jag är helt overkligt långsam från det att jag bestämmer mig för att gå och lägga mig till att jag faktiskt ligger i sängen. Jag liksom strövar runt här hemma. Borstar lite tänder…kollar Instagram… tvättar fejs… kollar bloggar … viker ihop lite kläder … hämtar ett glas vatten … glömmer vattnet i vardagsrummet … hämtar vattnet … tänker att det vore skoj med munskölj idag … sköljer munnen …. Spelar wordfeud … hämtar vattnet som jag nu glömt på byrån i sovrummet … sedan är det ju en himla massa Instagram innan jag kan sova förstås. Jag blev helt sömnig av att skriva detta… gäsp. Eh vad ville jag komma fram till med detta inlägg? Hmm, att det är rätt hårt när nån i familjen, framför allt partnern, blir sjuk. Och att det kan vara lite risky business att maxa hela tiden. Och att man ska kolla telefonen på toaletten. Länge. Det kallas mindfulness tror jag.
