Något jag funderat mycket på är det här med åsikter och hur det känns så viktigt att man klamrar sig fast vid dem krampaktigt. Som om det skulle vara dåligt att nyansera sig, eller kanske till och med ändra sig. Är det dåligt att ändra sig? Är det dåligt att ta en extra runda i huvudet? Jag har tänkt och tänkt och tänkt på mitt inlägg igår, där jag blev arg på ”facebooksyndromet”. Hur jag hade önskat att Mikaela Bley istället för att vara förvånad över alla dessa reaktioner kunde ha tagit en runda till i tanken och kanske landat i ett mer nyanserat svar. Som att det är klart att hon förstår att det kan upplevas provocerande, hon har ju valt ut godbitar och utelämnat sådant som var mindre roligt eftersom hon inte tycker att det blir någon kul läsning. Typ nåt sånt. Eller hade det varit fel? Hade det tagit udden av hennes artikel? Hade det gjort henne till en vacklande människa? Blir jag en vacklande människa om jag säger att jag själv borde ha fokuserat mer på själva bilagan och dess form? Att jag skulle ha fokuserat mer på fenomenet, eftersom jag verkligen vill skriva om det, och mindre använt Mikaela som symbol? Om jag var den enda som hade kritiserat denna artikel så hade jag nog inte tänkt lika många varv. Men nu kändes det som att jag blev en del av ett drev och det gillar jag inte. Det känns alltid lite obehagligt när sådan här kritik blir oproportionerligt stor. Jag tycker ju fortfarande precis allt som jag skrev i förra artikeln. Jag tycker att man har ett ansvar, jag ogillar skarpt denna romantisering som skapar ständig press. Och jag tycker att Mikaela Bley skulle ha tänkt några varv till. Och jag tycker att jag skulle ha tänkt några varv till också. På ett sätt är det ju bra när folk inte ”tänker sönder” allting först. Antingen resulterar för många tankar i att det aldrig kommer ut något (hand upp på den!) eller så blir inläggen vaga och svåra att förhålla sig till (hand upp där också!). Ibland ska tankar rusa ut, utan världens reflektion, tycker jag. Det skapar jättebra grund för diskussion. Blev många intressanta kommentarer igår till exempel. Och tänk så många blogginlägg och artiklar som sprungit ur en känsla av ilska, eller en tanke som inte fått löpa hela vägen runt, som gett så mycket intressanta diskussioner! Men det betyder ju inte att man inte får reflektera kring det ett varv till sedan…och ett till! Så varför är det så svårt att gå från benhård åsikt till mer reflekterande? Är det ett tecken på svaghet, tycker man? Är det urvattnande av ett ställningstagande? Är man en kappvändare om man vill nyansera sig lite efteråt? Jag skrev det här inlägget igår kväll, men har velat fram och tillbaka om jag ska lägga upp det eller inte. Typ tusen gånger fram och tillbaka. Men bestämde mig till slut för att ”jag ÄR ju såhär!” tycker en massa, mycket och ofta, blir lite för irriterad, ilskan lägger sig, ångrar mig lite, tänker om, nyanserar, landar i något som känns mer rätt. Och sedan kan det fortsätta några varv till. Så jo, nu lägger jag upp det. Min blogg är ju JAG, ska vara jag, på gott och ont. Jag gillar nyanser. Hundra nyanser av allt. Men frågan återstår, varför är det så svårt? Är det inte konstigt att det sitter lite i vår ryggmärg att man ska stå för saker man sagt in i det sista? Är inte det ett tecken på svaghet om något? Att man inte kan ta in mer information och tänka om lite grann? Eller är det urvattnande och veligt att öppet reflektera och tänka om? Hur tänker ni kring detta? Här sitter jag och tänker så det knakar! Man kan tycka det borde leda ge er resultat med tanke på ansträngningen…
