Oj oj. Nu har Märta gått i skolan i 2,5 vecka och jag är känslomässigt utmattad. Ja alltså, Märta verkar klara det bra. Det är jag som behöver lov. Det började med detta: Jag var nervös för typ allt. Sedan började hon och allt har gått bra. Men JAG har alltså behövt kallprata med folk varje hämtning och lämning. Med folk jag inte känner. Ibland med folk jag känner sedan dagmammetiden (alltså ganska ytliga bekanta egentligen) men GUD så ljuvligt med folk man känner (och "känner"). Då känns det som att de är mina bästisar sedan årtionden tillbaka och jag vill typ hålla dem i handen. Men de andra. Som jag inte pratat med innan. Jag har SÅKLART lyckats säga jättekonstiga saker till två olika mammor vars barn hade lite kämpigt med inskolningen. Jag skulle liksom säga nåt tröstande och sa givetvis jättekonstiga saker som att det nog skulle vara bra till jul. TILL JUL?! Det är liksom inte en tröst i augusti. Sedan ville jag ju ursäkta mig men då såg jag dem inte på en vecka och då kändes det konstigt att ta upp igen. Jag vill bara att Märta är kompis med precis de hon varit vän med innan och typ grannarna här. Kan inte det räcka nu ett tag? Jag orkar inte svettas mer nu. Förresten, hur långt är det till nästa lov? Och kan man gå en kallpratar-kurs någonstans? Jag anmäler mig direkt!!
