I heterorelationer så vill mannen alltid ligga och kvinnan inte. Så kan man tolka det hela. Men så är det givetvis inte. När man pratar om sex efter en förlossning, som jag skrev om häromdagen, så blir det lätt den vinkeln på det hela. Mest för att kvinnans kropp har gått igenom en massa och jag VERKLIGEN vill poängtera att ingen behöver ligga om man inte vill. Och att kvinnans kropp rent fysiskt kan ställa till det med stygn, ärr, torra slemhinnor etc. Det i kombination med "det är viktigt att komma igång med sexet" som förvånansvärt många får höra får mig att främst tala om för kvinnor att de inte måste ligga med sina män förrän de vill. Det är mitt fokus nummer 1. Sedan kan man prata om att vilja vilja. Att fundera över varför man inte känner lusten trots att man vill. Hur kan man få igång lusten. Och hur hanterar man stressen som kanske inte ens kommer från partnern utan från en själv eller från omgivning eller krav på sig själv grundat på "hur alla andra verkar ha det". Men en viktig sak som dök upp i kommentarsfältet är att man kan vilja ha sex jättemycket. Men ens partner vill inte. När det handlar om en heterorelation så ligger det så mycket i det. Det pratas ju ändå rätt mycket om att man inte ska ligga om man inte vill (dock inte så mycket om det när man redan är i relation utan mer som singel och kanske ny i sexlivet). Men hur gör man om man själv vill ligga och ens partner inte vill? I diskussioner kring sex får man ändå intrycket att män minsann alltid vill ligga, att de är kåta och man måste antingen vara extremt tydlig med att man inte vill annars kan män inte hjälpa att de envisades. Och är man ihop så ska man se till att deras behov mättas, annars kanske de går och ligger med någon annan. Vad annat kan de annars göra? Man får helt enkelt intrycket av att män vill ligga. Alltid och hela tiden. Kvinnor däremot, de får gärna vara kåta när det är dags. När man ska till och ligga. Men de får inte gå runt och längta efter sex. De ska vara redo för sex – attraktiva. Men inte kåta. Ja ni hajar. Jag summerar en massa stereotypa bilder av kvinnan och mannen och sexet. Det kanske är passé med dessa bilder, men jag tänker att för min generation sätter det ändå sina spår. För det blir väldigt knepigt när mannen inte har lust att ligga längre. Kvinnan ska då outa sin kåthet och bli nekad. Dubbelfel. För hon ska ju helst inte vara kåt. Och mannen kan väl inte säga nej till sex?? Det pratas väl ändå ganska lite om detta? Männen går ju igenom en hel del också när de blir pappor. Relationen ställs kanske på sin spets, mamman förändras. Kanske får mannen plötsligt noll bekräftelse. Kanske har mannen totalt fokus på sin nya roll som pappa. Kanske är man bara helt slut. Jag menar, det är inte konstigt att lust går upp och ner! Men det är svårt att prata om utebliven lust. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan sitta här på bloggen och skriva om sex, ha veckor med tema sex, men när det kommer till att prata om det hemma så är det SJUKT svårt. Jag är inte så bekväm med det helt enkelt. Det tar emot, och det kräver kraft. Men jag tror kommunikation är lösningen. Man inbillar sig att samtal om sex kommer döda den eventuella lust om kanske uppstår. Jag kommer att skapa ett hinder genom att prata om det! Efter att jag nämnt det kommer vi aldrig kunna återgå till det som var innan! Fast... det är ju redan någon som inte är helt som man vill? Då är det kanske inte så farligt att prova på att prata om det? Man vill ju ändå inte vara kvar där man är just precis nu? Att prata om det kan lätta spänningarna och öka förståelsen. Jaha, du är helt slut, det är det som är problemet, jag trodde att det var jag som inte längre var attraktiv i dina ögon. Kan vi kanske bekräfta varandra på andra sätt? Vi kan bestämma att kramar inte betyder förspel så kanske vi kan släppa stressen som uppstår när en person vill ligga sked i soffan? Jag tror att man med kommunikation kan släppa många av de saker man TROR att den andra tänker/tycker. Och närma sig varandra. Vad tänker ni? Vad är det bästa om ens partner, oavsett kön, verkar ha mindre lust än en själv?
