Natten till i söndags var jag ensam med barnen. De kom då på att det var längesedan de lekte "jobba skift" och såg till att vakna kl. 01, 02, 03 och 05, för att säga "god morgon nu går vi upp" kl. 05.40. Att påstå att jag den söndagen var världens bästa mamma vore lite väl påhittigt. När Maja sedan, natten till igår, körde ett rejs fram till klockan 03, hulkade jag ikapp med den övertrötta 1,5-åringen på 13 kilo vaggandes i famnen. Vadan denna klagosång undrar ni kanske nu? Men nu ni kommer det fina i kråksången: inget varar för evigt! I natt sov vi 22.30-04.30 och sedan 05.00-07.00! Halleluja!! Jag vaknade upp med livsglädje, såg på min sambo och kände mig inte det minsta arg över hans existens, Märta vaknade och sjöng "tio små indianer" rysligt vackert och Maja skrattade högt utan direkt anledning. Vi var, som min chef uttryckte det, den där familjen från tvättmedelsreklamen. Hell yeah!! Det var vi! Jag ska försöka minnas det här, nästa gång jag står där och fontängråter mitt i natten. Allt är perioder, det jobbiga passerar, det går över, efter regn kommer solsken och så vidare. (Fast det här solskenet kan få vara ett tag innan nästa regnperiod, röstar jag för). "Åh hej, här står vi alldeles rena och lyckliga med kläder tvättade med det där tvättmedlet som får bort kräks, bajs, snor och depressioner!"
