Okej gårdagen var lite... speciell kan man säga. Det började med att förskolan ringde vid 11 och sa att ett av mina barn sagt att hon mådde illa några gånger. Jag som oftast är den som rusar hem då kände att Mattias kanske kunde ta bollen denna gång. Ringde honom och tillsammans var vi lite tveksamma och detta verkligen var sjukdom eller lite hunger eller trötthet eller så. Men kände att jag kan inte säga sånt när de ringer för då är jag en konstig mamma. Du får ringa och bestämma nåt med dem. Han ringde och kollade av med dem. Då visade det sig att hon verkade må bättre (det hade gått ett tag för han fick inte ta på dem direkt = jag superstressad!) Så de sa att de skulle avvakta, till efter mellanmål (typ nån timme). Lättnad. Det var nog bara lite trötthet. Det kändes SÅ skönt! Sedan ringde Mattias efter ett tag och o de hade hört av sig att hon hade kräkts. Han hade möte och jag fick dra från jobbet. Paniken. Jag är sämst som inte åkte direkt! Och nu kommer vi behöva vabba hela veckan och jobba hela helgen. Hur fasen ska vi få ihop allt?! Streeeeess och oro. Väl på förskolan visar det sig att hon INTE hade kräkts. Hon hade sagt det till en pedagog på en annan avdelning och så hade det blivit missförstånd. Lättnad. Sådan lättnad. Ändå lite oro, på grund av illamående. Hon verkade dock inte så dålig, så mest lättnad. På väg hem med båda barnen var jag lite i mina egna stresstankar på grund av det troliga kommande vabbandet. Men efter en stund började vi prata om olika saker och jag vet inte riktigt hur det kom fram men till slut visade det sig att mitt barn och hennes bästis hade bestämt att de skulle ljuga om att de mådde dåligt. SÅ lättad – vi slipper kanske kräkis idag! Men också lite orolig – vill hon inte vara på förskola? Varför?! Efter lite snack visar det sig att förskolan är jättekul (hon blev sååå förvånad när jag frågade om det var nåt som gjorde att hon inte ville vara där) – puh! Vi pratade vidare om att ljuga och om att skoja. Sedan försäkrade jag mig om att det inte ljögs om att hon INTE mådde illa. Och så vidare. Svår balans tycker jag, hur man ska reagera. Man vill inte bli sur så att de inte vågar erkänna sånt här i fortsättningen, men inte släta över det så att det för lätt kan hända igen. Jag försökte i alla fall förklara konsekvenser, att Mattias och jag allra helst alltid vill vara med dem såklart, men att vi måste jobba. Och om vi måste gå från jobbet så innebär det att vi kanske måste jobba kväll och helg, istället för att t.ex. åka skidor eller snowracer med dem. Hon stirrade storögd på mig: oj då! Sedan berättade jag sagan om Peter och vargen. Två gånger i rad, för den var SÅ spännande. Ena barnet hajade poängen (tror jag), andra barnet ville mest höra om den där vargen igen. Har ni varit med om liknande grejer? Alltså att barnet hittar på saker? Det känns ju som en helt naturlig grej såklart, men hur hanterar ni det? När någon säger "kräksjuka" ...
