För ganska längesedan skrev bästa Sockertoppar på sin blogg (eller om det var Instagram) om att hon hört Louise Hallin i en podd säga att kvinnor liksom aldrig känner sig klara med att få barn. Och hur hon inte höll med, utan tvärtom kände sig helt klar efter deras trea (obs! detta är inte direkta citat utan plockat ur mitt svajiga minne). Jag skulle nog alldeles säkert kunna vara en sådan person som inte känner mig "färdig" någonsin (beroende på hur livet utvecklas såklart). Kom att tänka på detta med tanke på gårdagens blogginlägg, där flera skrivit att de inte känner sig klara, och andra skrivit att de känner sig helt säkra på att nu är det klart med bebisbiten. Nu har jag ju inte hört det där poddavsittet själv, men det känns som ett ganska klassiskt tänk, att kvinnan alltid vill vara mamma, fortsätta vara mamma. Och det skaver lite i mig att man talar så generaliserande – eftersom det ofta leder till någon typ av skuldkänsla. Kvinnor förväntas vilja ha barn, flera barn. Vi förväntas känna oss välsignade som gravida och sedan älska bebistiden. Det liksom ligger i vår natur. Skulle man yttra annat så är man otacksam, eller känslokall. Jag känner jättemånga som verkligen INTE tyckte om bebistiden. Eller graviditeten för den delen. Och hur det alltid berättas med någon liten ursäkt, eller frågetecken, liksom lite skamset; "Alltså jag gillade inte riktigt den där tiden när barnet var bebis …?" VA?! Du är ju kvinna, du ska ju älska bebisar! Jag har ju inte behövt gå i försvar, för jag har alltid fallit in under det klassiska där. Jag har ALLTID velat ha barn. Ingen ifrågasätter det. Eller jo, det kanske inte var det bästa att avslöja att man dreglade över varje bebis man såg när man var inne i dejtingperiod, då skulle man ju vara en sval "jag vet inte ens om jag vill ha barn"-person. Men annars, jag har inte behövt bli ifrågasatt, jag har ju passat in i formen. Men det stör mig, att folk blir det! Att man ska behöva argumentera för sina livsval. De som väljer att inte ha barn – kan inte ens föreställa mig hur många gånger de får höra hur de egentligen borde tänka med sina egna liv. Eller de som väljer att ha ett enda barn – det måste vara nästan lika utsatt situation som noll. Hur taskigt det är att inte ge syskon, hur trååååkigt det måste vara för barnet och hur konstiga ensambarn blir. Typ. Jag känner flera ensambarn som är typ de bästa människorna någonsin. Så det så! Jag vet egentligen inte vart jag ville komma med detta inlägg. Kanske mest tänka högt om det här med vad som förväntas av en kvinna när det kommer till barn, bebis, familj. Hur förväntningarna är så snäva! Hur vem som helst verkar får tycka till om folks privata livsbeslut. Bebistiden – den var väl alltid lite av en fest?
