Ibland hör eller läser man saker som puttar ner den berömda poletten. En sådan sak hände mig när jag hörde Annika Norlins sommarprat förra sommaren. Det handlade, som många av er kanske vet, om PMS. Jag bär med mig många klokheter från det pratet, men en sak blev sådan där rejäl polett-trillning. Jag minns inte ens ordagrant men hon pratade om personlighet, hur man ska inse sin personlighet, göra test "vem är du?". Och så liksom konstaterade hon det bisarra med det, att man skulle vara EN personlighet, och den hela tiden. Och jag ba: Aaaah såklart! Man är ju olika hela tiden! Visst kan det tyckas enkelt men jag har liksom länge mer eller mindre medvetet klurat på: men vem äääär jag? Är jag social eller blyg? Sällskapssjuk eller ensamvarg? Framåt eller bakåt? Grubblande eller positiv?! Svaret blev plötligt enkelt: ja. Det är jag. "Och" istället för "eller". När jag var yngre så var jag väldigt babblig, höll gärna låda, syntes och hördes. Alltid med en lite kluven känsla. Det var roligt, men jobbigt! Den dagen jag insåg att jag faktiskt var blyg och att detta var mitt sätt att hantera det - ta en viss roll - var en lättnad. Jag tillät mig själv att vara den tysta och blyga istället, släppte underhållningssidan och sa till mig själv att det är okej att vara "tråkig" och kanske till och med lite skum. Nu har det gått flera år sedan jag tillät mig vara den andra personen (av många) i min personlighet. Och att höra Annika Norlins sommarprat fick mig att inse att jag kan få vara båda. Med flera. Humöret och magkänslan får bestämma! Jag har mest omfamnat den diskreta och tysta personen, kanske för att hon fick stå åt sidan i så många år. Det är också enklare att hantera i efterhand. Är jag den andra personen ger ofta lite ångest; pratade jag för mycket? Varför sa jag sådär?! Gaah jag var ju jättekonstig!!! Jag jobbar på att försöka vara snällare mot den sidan. Den är fortfarande en lite orolig själ även om den pluddrar och verkar avslappnad. Jag vill vara snäll mot den sidan dels för att den förtjänar lite vänlighet och lite cred att den vågar, men också för att alla roligheter som den är med på annars hamnar i en ångestskugga och det är ju supertråkigt om roliga möten ska förknippas med en massa ångest istället för det vanligtvis övervägande roliga de innebar. Varför alla dessa funderingar idag då? Jo den här veckan har jag varit på TRE stycken fika/luncher med personer jag aldrig innan träffat men liksom lärt känna via blogg eller Instagram. Så klart svettigt nervöst innan, glädje blandat med lite mengudvarförsajagsådär-ångest efteråt! Men jag ska försöka fokusera på glädjen för alla möten var fina och härliga möten som gjorde mig glad! Och jag försöker tänka att alla de där konstiga sakerna jag sa kanske inte uppfattades eller kanske inte var sånt någon mer än jag hakar upp sig på. Folk kan också förstå att man är nervös. Och framförallt kanske inte folk tänker att man ÄR en enda replik. Saker som jag alltså INTE ska haka upp mig på är 1. Att jag åt upp jäääättefort 2. Att jag inte frågade tillräckligt många frågor 3. Att jag pratade för mycket 4. Att jag berättade att jag ätit svettig ost av snålhet 5. Att jag råkade skryta om sprillans ny telefon som jag dessutom fått från jobbet och eventuellt lät dissig mot gamla telefoner??! 6. Att jag var liiiiite för på 7. Och liiiiiite för hetsig 8. Och skojade om hur ute jag kände mig på Söder när jag just den dagen var superinne eller i alla fall inte ett dugg ute - typ "den här gamla trasan!" Som var sprillans ny. Flera år, och ibland fortfarande, undvek jag sådant här för att jag inte orkar med nojan efteråt. Så dumt! Men det är väl den där känslan av att man vill att alla ska tycka om en. Ändå en intressant grej att reflektera över. Såklart är det kul om man är omtyckt, speciellt om man själv tycker om personerna i fråga. Men det är ju också okej att inte alla gillar en. Jag måste bara påminna mig själv om det. Ofta. De fina personerna jag träffade? Först Anna , sedan Mia, och till sist ett helt gäng: @sockertoppar @husethed @inkonsekvent @formofhappiness och Terezia. Tänk ändå vilka dörrar blogg och Instagram öppnar! Fina fina dörrar! Alltså inte så att NI Instafölk och blöggfölk ser ut som dörrar, eller ÄR som dörrar, så menade jag inte!! Ni är jättefina!
