Vi har skapat en helt egen Lucia-tradition – sjukdom och VAB. Festligt va? Det går alltid till på samma sätt: jag kommer på att barnen behöver Lucia-kläder ca tre sekunder innan Lucia (eller kvällen innan kanske). Rusar runt i alla affärer, eftersom alla andra redan hunnit före är allt slut. ALLT. Förra året hittade jag ett skylt-ex på Teknikmagasinet. Det mest syntetiska material jag lagt mina händer på, gav mig rys och Maja älskar det. I år hittade jag EN av de två klänningarna från förra året, de var ju oanvända pga traditionen sjukdom. Men insåg snart att endast ett behövdes – puh! Kom dock på att glitter skulle det ju vara också. Det blev hetstur till COOP där det inte fanns smalt glitter men glittergirlanger XL. Det blev ju svinsnyggt! Och nu ligger de där inne på rummet, oanvända. Eftersom vi håller på traditionerna och såg till att vara sjuka idag (Lucia firades idag med dagmammorna). Här har ni 5 andra klassiska Lucia-situationer (jag kände starkt punkt 2 idag) 1. Kläderna. Antingen tre storlekar för långa eller två storlekar för små. Eller, kanske allra mest klassiskt: borta. 2. Antiklimaxet. När man ... jag menar barnen... tränat och tränat och man har fixat kläder under megastress och äntligen ska få se resultatet och barnet ångrar sig... 3. Nöjet. Att se en föreställning med ingredienser som struntar blankt i hur det ser ut och blir utan bara är i ögonblicket (eller försöker ta sig därifrån). Underbart!!! 4. Armbågarna. En i fejset, en i magen. Och så de där som kryper längst fram och sedan sitter "på huk" = världens högsta huk... Mysig stämning... Men sedan snyftar man i kör och ler sådär "gu så fina ongar vi har"-leenden mot varandra. 5. Minnet. Ja, telefonens alltså. Det som alltid tar slut.
