"Det är ju för barnets bästa”. Jag funderar en del på vad man vill säga med den kommentaren. Den används nämligen ofta som ett argument MOT någon. Det kan handla om amning, förskola, föräldraledighet... och mitt samlade intryck är att ingen av dessa som skriker "barnets bästa" känner barnet de pratar om. Och ganska sällan verkar de känna föräldern. Jag funderar lite mer på vad man vill säga med den kommentaren. Låt oss ta förskola som exempel (har läst lite på Cissi Wallins blogg när hon fick kommentaren "så små barn behöver sina föräldrar" när de ville skola in sin 13-månaders). Jag tänker att hon på förskolan kanske trodde det handlade om att Cissi och hennes man ville ge bort barnet för alltid? För föräldrarna försvinner väl inte om barnen är på förskolan? Kanske borde Cissi varit tydligare med att de fortfarande tänkte vara föräldrar till Helmer? Om damen på förskolan faktiskt förstod att de inte ville ge bort Helmer men ville tala om att det var ovanligt tidigt enligt dem så kan jag föreslå några andra ingångar: – Han är yngre än de flesta på just vår förskola, så om möjligt kan vi börja i långsam takt och se hur det fungerar för Helmer? Eller – Kom hit på ett besök så känner vi efter! Till exempel. Att anklaga en förälder att inte tänka på sitt barns bästa är förskräckligt! Och tänk, jag har intrycket att det i de allra flesta fall är kvinnor som blir anklagade, kanske är det så att en mamma borde veta bättre?? Om man nu på fullaste allvar tänker att det är katastrof att någon ska skola in vid 13 månader så är inte attack det bästa sättet att framföra sina tankar. Man kan även då följa något av exempelmeningarna ovan. Lämna tillbaka ansvaret till föräldern, tack. Att som förälder inte räcka till, på vilket sätt det än må vara, är plågsamt. Det kan handla om ekonomi, ork, hälsa, relation ... vad som helst. Att få fakta och forskning uppslängd i ansiktet kommer inte att hjälpa, oavsett om den är sann eller inte. De allra flesta föräldrar vill sina barn väl! Vi kanske kan enas om det? Att som icke ammande person på repeat få höra om hur ”bröstmjölken som det bästa för barnet” är inte upplysande p å n å g o t s ä t t. Däremot är det betungande, i en (kanske) redan jobbig situation. Jag tänker ALLTID på mina barns bästa. Jag har en känsla av att jag inte är unik i det. Jag tänker alltid på mina barns bästa, men jag KAN inte alltid göra allt för deras bästa. Det är nämligen inte alltid svart eller vitt och det är inte alltid superenkelt. Till exempel trivs mina barn på förskolan, de mår bra där, de utvecklas och har roligt. Ibland märker jag att de är trötta, de skulle må bra av en dag hemma. Jag vill att vi ska ta en dag hemma. Men det går inte. För just den dagen måste jag göra "det här" och "det här" och "det där" på jobbet. Då tänker jag på mina barns bästa OCH ändå måste bortse från det. Det gör ONT men så är det. De får ha en dag där som kanske inte blir den roligaste dagen på förskolan (eller så blir det så ändå!) och jag får försöka planera in så jag kan hämta tidigare om det kanske går. För så ser livet ut ibland. Oftast. Nästan jämt. Att ha ett jobb är i de fallen knepigt, kanske önskar man mer frihet där och då. I nästan precis alla andra fall är jobb underbart. Jag känner mig behövd, får stimulans, får utvecklas, prata med människor – jag blir enligt mig själv en bättre människa – och jag får en inkomst. För så ser livet ut ibland. Oftast. Nästan jämt. Nästa gång någon vill tala om vad "barnets bästa" är så hoppas jag att hen tänker igenom vad hen vill säga och vad målet är. Var det bara att trycka ner någon annan så kanske hen lika gärna kan låta bli tangentbordet den gången. Tack.
