Jag såg just detta TED-talk. Det är en kvinna som blivit våldtagen, Thordis, och mannen som våldtagit henne, Tom, som talar. De träffades för 20 år sedan, på Island där Thordis bodde och Tom var utbytesstudent från Australien. De var ett par, och det var då våldtäkten ägde rum. Denna video påverkar mig. Väldigt mycket. På många plan. Jag har inte ens hunnit sortera mina tankar kring detta än. Jag kan känna Thordis lättnad, när hon berättar om hur hon till slut insåg att hon inte bär skulden. Jag känner också en lättnad när jag hör hur Tom berättar att det är han som bär hela skulden. Efteråt känner jag mig konstig. Det känns så kluvet. Någon kommenterar att det är problematiskt att lyfta fram hur den här relationen är lösningen för Thordis att komma vidare. Relation mellan förövare och offer. Denna video är inte ett recept på hur man kommer vidare i livet efter en våldtäkt. Verkligen inte. Ansvaret hamnade som vanligt på kvinnan, på Thordis, som behövde komma vidare. Thordis poängterar detta. Trots att det tar emot så kan jag på något sätt ändå känna att det är nödvändigt att höra förövarens historia, inte för att stärka någon sanning, men för att det är så jävla viktigt att höra en enda MAN, för en enda gångs skull ta på sig ansvaret. Att hela ansvaret, hela tiden handlar om vad han har gjort. Att det var så tydligt att den enda anledningen till att Thordis blev våldtagen var för att HAN våldtagit henne. Inget annat. Inget. Och så slog det mig att man aldrig ser detta. Jag ser berättelser som Thordis alldeles, alldeles för ofta. Någon som blivit utnyttjad, någon som blivit för full, någon som litat på en annan person, någon som går runt med så mycket skuld trots att skulden inte har där att göra. Vad jag inte ser är den som bär den egentliga skulden. Jag ser ursäkter, ifrågasättanden, bortförklaringar. Jag ser anledning efter anledning till att mannen hade rätt i det han gjorde. Han förstod inte, han visste inte, han anade inte. Helt aningslös. Totalt oförmögen att tolka en annan människa. Hon gjorde det ena, hon gjorde det andra. Hur skulle han kunna veta att hon inte ville? Det som tar emot allra mest när jag ser detta är att Tom blir mänsklig. Jag vill inte att han ska gå vidare och kanske känna sig fri. Samtidigt inser jag vikten av att förstå att en handling inte definierar en hel person. Jag förstår vikten av att han berättar om vad han gjort och att han blir mänsklig. Eftersom det – precis som de berör i denna video – är människor som begår våldtäkt. Jag tror det är en av de viktigaste delarna i detta. Det är inte monster, det är inte ”de där”. Det är ”de här”. När vi kan erkänna detta, att en handling inte definierar en hel person, kan vi också förstå att det inte handlar om ensamma galningar. Det finns såklart sådana fall också. Då är det enklare. Alla kan förstå, alla kan vara överens. Offret stämmer in på hur ett offer ska vara. Förövaren stämmer in på hur en förövare ska vara. En galning, ett monster. I de fall förövaren verkar vara en helt vanlig snubbe däremot… nej då kan det inte handla om våldtäkt. Då måste det handla om kjolen, kläderna, beteendet, flörtandet, alkoholintaget och den där kroppen som ju faktiskt verkade vara till för alla. Ett missförstånd i bästa fall. För vad ska man tro? Klart man tar för sig. Hur skulle han kunna veta? Förhoppningsvis kan den här videon bredda synen på våldtäkt och våldtäktsmän. Återigen poängtera att skulden ska ligga där den ska – på våldtäktsmannen. Och förhoppningsvis kan folk få mer förståelse för hur ett övergrepp kan se ut och vem som kan vara en förövare. Jag kommer inte längre i mitt virrvarr i huvudet just nu, så jag lämnar över till er. Har ni sett? Vad är era tankar?
