Den frågan fick jag när jag la upp min selfie-kurs. Och jag har som vanligt skrivit femtioelva svar i huvudet som inte kommer ut och som, om de kommer ut, blir en halv uppsats. Detta är ett försök att fatta mig kort om detta enorma ämne. Jag älskar ansikten. Jag är helt fascinerad av ansikten och har alltid varit det. Jag har tecknat ansikten sedan jag kunde teckna. Och jag kan stirra på andras och mitt eget fejs onaturligt mycket och länge. Det är intressant med ansikten. Så nä, selfies i sig är jag inte emot. Vad jag är emot är idealet. Hur man bör se ut för att passa in. Och vad som anses vara snyggt och rätt. Det är jag emot. Tyvärr går selfies och detta ideal ofta hand i hand. Den allra största del av selfies man kan se om man kollar #selfie är personer som försöker se ut som man enligt idealet ska se ut. Vilket är så himla synd, för det är ju en massa intressanta fejs där ute, men alla försöker se likadana ut. Det är alltså inte personerna som tar den här typen av selfies jag kritiserar med min selfie-kurs. De är, precis som jag, från födseln matade med idealet. Det sitter så sjukt djupt i mig det där, att man ska vara smal, att man ska vara slät, len, ren, orynkig, aningen undergiven och småkåt. Man ska vara fast och fin, vältränad, ha fylliga läppar, stora ögon, liten näsa och glansigt hår. Jo jag vet det, jag har lärt mig det. Det sitter djupt i mig, och jag måste slåss mot de där monstren ofta! Därför kunde man önska att selfisarna, nu när man har makten (telefonen) i sin hand, var mer varierade, nyanserade och inte så ofta en strävan mot det sketna idealet. Så där är svaret, därför är jag ”så anti selfies”, för att de så ofta är ett bevis på hur kvinnor förväntas se ut. Enkelt uttryckt. Vad är det för knaseri att alla ska se likadana ut? Visst är det väl märkligt? Hon siktar på A i selfie-kursen
