Louise Edlund Winblad
Jag heter Louise men kallas också Hej hej vardag nu för tiden. Jag vill fånga vardagen – oavsett om det är i serieformat, film, text eller podd. Nyanser är kanske mitt ledord. Att saker får vara underbara och svinjobbiga, rosiga och kletiga. Ju mer vi delar med oss av alla sidor, desto tryggare och mer stöttande blir sociala medier, tycker jag. Välkommen till min blogg.
Annons

Varför prata om det jobbiga?

Varför är det viktigt att lyfta det kämpiga eller trista delarna med att vara småbarnsförälder? Måste man gnälla liksom? Man kan väl bara vara tacksam?

För mig handlar det mest om att påminna mig och andra att man inte behöver jaga insta-moments.

Annons

Så många som känner sig misslyckade för att vardagen, fredagskvällen, utflykten eller ledigheten inte blev det rosa fluffet. Det kanske blev det bruna diskvattnet. Eller så blev det varken eller. För så är ju livet! Upp och ner och en himla massa gråskala.

Annons

Ska vi bara gå och vänta på, eller värre jaga efter, rosa moments?

Man får ju den känslan när folk ska vråla (eller visst ok, säga i helt normal samtalston men det BLIR ett vrål, okej?!) att man måste njuuuuuta nu!!! Njut innan tiden är förbi!!! Och allt man längtar efter är att det ska gå några år så man kan få SITTA NER EN MINUT OCH DRICKA EN KOPP KAFFE!!! Och NJUTA AV DEN!!

Jag brukar fnissa lite åt ”varför skaffade du ens barn då?!”-skammandet eftersom det i 100% av fallen handlar om mammor till barn på typ 0-3 år. Man ba: eh man ska vara förälder åt detta barn förhoppningsvis väldigt många år till. Om personen i fråga inte älskar de första åren som är en rätt speciellt tid och pyttedel av ett helt liv som förälder, ja då kanske det säger typ NOLL om hens föräldraskap. Det slår mig extra mycket när jag pratar med vänner med äldre barn, problem de tampas med eller helt vanliga vardagsgrejer – att gud vad det spelar noll roll om de älskade småbarnstiden.

Jag tycker verkligen inte om allt med denna tid. Och jag kan förstå dem som inte gillar nästan nåt med den. Den är ju rätt speciell… Jag gillar tex inte att hjärnan självdör pga NOLL stimulans eller att man vissa dagar inte sagt nåt annat än: är det nån som har bajsat lite kanske? Eller: mmm gott med banaaaaaaan!! Eller: STOOOOOOOPP AKTA NEEEEJ!!

Annons

Detta säger ju ingenting om hur jag eller nån annan är som förälder. Huruvida jag skulle förtjäna mina barn eller ej. Det säger nåt om de första åren med barn. Och barn är ett gaaaaanska vitt begrepp.

Därför är det viktigt att prata om alla sidor. För att man inte mitt i all intensiv småbarnsröra ska känna stress över att skapa instafluff. Det duger faktiskt bra med bara vardag. Med eller utan njut.

Jag vill passa på att påminna om njutet i backspegeln. Ni vet, man ser tillbaka och minns typ bara den ludna hjässan, hur man stryker sitt ansikte mot den. Eller små händer som tar tag i din och leder dig till diverse leksaker. Eller en bökig varm kropp som ska ligga som ett klistermärke om natten. Ett rörligt klistermärke.

Allt är inte alltid härligt där och då, när det rosa blandas med en massa brunt diskvatten, men i efterhand, i backspegeln, kan det få det vara njutbart. ”Vad mysigt det var ändå!”

Annons

Njutnu

16 kommentarer till “Varför prata om det jobbiga?”

  1. Nanna skriver: 08 januari, 2021

    Håller i vanlig ordning med i allt du säger och sagt. ”Word”, som ungdomarna säger XD. Min minsta fick smeknamnet ”frimärket” för att runt tre års ålder alltid var som ett frimärke i röven på den han var mest betingad på i rummet 🙂 Kom att tänka på det nu när du skrev klistermärke <3


  2. Tove skriver: 08 januari, 2021

    Vad bra du skriver!!!


  3. Annelie skriver: 08 januari, 2021

    Varför skulle man inte prata om det jobbiga? För att den som är mitt i det, kanske för första gången, ska känna sig hemsk och oduglig som förälder? Jösses vad många gånger jag hållit huvudet över ytan genom att få prata med andra småbarnsföräldrar om det jobbiga. Nu är minsta 6 år så vi är igenom småbarnsåren. Självklart är det inte problemfritt nu heller men jag sover om nätterna och hinner (oftast) dricka upp kaffet medan det är varmt. 😊


  4. Carro skriver: 08 januari, 2021

    Det är så otroligt skönt att få höra och veta att man inte är den enda med baby som inte vill sova, är gnällig, dom där frustrerande känslorna som bubblar upp. Det är otroligt förlösande att få ”klaga av sig” med någon annan småbarnsförälder. Som två olycksfåglar typ 😂. Älskade små gulliga barn, som driver en till vansinne ibland.
    Men det är otroligt hur man på kvällen, när man har en gråtande bebis i famnen sliter sitt hår och man vill bara skrika. Sen vaknar man tillsammans nästa morgon, det är en ny dag, bebis är glad, då är allt som glömt och förlåtet!


  5. Ida skriver: 09 januari, 2021

    Att prata om det jobbiga är ju superviktigt p.g.a. igenkänningen! Att folk ska veta att det inte är nåt fel på dem när de tycker det känns jobbigt. Tänk om fler pratade om att det kan ta tid att knyta an till sina barn. Då hade jag sluppit undra vad jag var för vansinnigt konstig människa som saknade moderskänslor de första månaderna. Allt man nånsin hör är ju hur förälskade alla blir i sina barn den där första sekunden. Har i efterhand fått höra att det inte alls är ovanligt att det dröjer. Får mig att undra om vissa ljuger när de säger det – att de säger det bara för att det är så man SKA känna och det blir värsta stora skammen att inte känna så. DÄRFÖR behöver vi prata om det jobbiga, så HEJA DIG!


  6. EB skriver: 09 januari, 2021

    Åh, mitt klistermärke på natten är faktiskt väldigt stilla! Nu känns det lite bättre för mig iaf att få lite perspektiv på det. 😎 Och han klistrar mindre, så duktigt av honom! Storasyster var inte alls så klistrig men hon hann ju få mer uppmärksamhet på dagen och så är det ju individuellt.
    Kämpa på! Styrkekram!


  7. N skriver: 09 januari, 2021

    Jag tror nog att man alltid pratat om det jobbiga i sin ”flock” men att vi nuförtiden lever så isolerat att vi måste anförtro våra jobbiga känslor till främlingar på nätet. Förr hade man hela sin familj, släkt och by att förlita sig på som kunde avlasta, nu ska man klara allting helt själv tills barnet är 2 år och börjar på förskolan.


  8. Susanna skriver: 09 januari, 2021

    Du är så jävla klok och du har en fantastisk förmåga att sätta ord på saker och få en att känna typ,.. är det jag som har tänkt det? Jag har barn i typ samma åldrar som du och säger bara snälla snälla du, fortsätt blogga i all evinnerlighet för jag ser fram emot att läsa dig skildra livets alla skeden som förälder!!! Du är grym!!!!


    1. Louise Edlund Winblad skriver: 10 januari, 2021

      Men så himla fint!!!! ❤️❤️❤️ Tack!


  9. Helena Häll skriver: 09 januari, 2021

    Tack för det! (Hallelujamoment!) Efter att ha fått barn med knappa 14mån mellanrum är mottot nu.. kliv, kliv, överlev! (Gör jag det, ska jag fan njuta av mitt kaffe i all evighet framöver!)


  10. Helen skriver: 09 januari, 2021

    Eller för att en vid VARJE måltid, VARENDA dag måste påminna nästan femåringen att vi inte sjunger när vi äter mat. Vi kan sjunga före och efter, men inte under tiden.
    VARJE DAAAAAAG!


  11. Karin skriver: 09 januari, 2021

    Jag måste säga att jag känner lite motsatt. Blev matad om hur jobbigt och tufft det skulle vara att ha barn. Upplever också att det är ganska vanligt på tex. Instagram att man ska visa det jobbiga med småbarnsåren.

    Men det underbara fick jag knappt höra om.
    Så jag skämdes nästan när jag inte hade något att klaga på. Har nog aldrig mått så bra i hela mitt liv som under mitt äldsta barns första år. Jag trivdes så bra i rollen som mamma (och min man ääälskade att ha blivit pappa). Vi hade hittat hem! Men tydligen skulle jag ”önska komma tillbaka till min kropp, mitt jobb, kämpa för egentid, sluta amma för att bli fri etc etc.”

    När jag fick barn nr 2 13 månader senare var allas första kommentar: Ja, oj vad tufft du måste ha det.
    Men jag hade det ganska lätt. Kände att jag måste ursäkta mig.
    När jag sa att jag verkligen trivdes och hade det så bra, så upplevde jag att folk trodde jag ljög.

    Jag vill kunna dela mina upplevelser med andra, därför säger jag ofta till gravida att dom har något underbart framför sig. För jag kan ju inte vara oärlig och sucka om hur skit det kommer att bli.

    Samma med amning, det jag hade hört var att det var svårt, jobbigt och gjorde fruktansvärt ont. Jag hade aldrig hört att det faktiskt kunder fungera direkt.
    Det gjorde det för mig, jag funderade på att jag säkert ändå gjorde något fel med amningen, för så ska det vara…

    Vad jag vill säga, barn är olika, mammor är olika. Vissa behöver se det vackra, andra det svåra. Jag hoppas att man kan glädjas med en rosafluffig Instagrambild utan att tänka att det är lögn. Och att inte ha så förutfattade meningar åt något håll när man träffar en mamma. Kanske hellre ställa en öppen fråga som ”Hur går det? “

    Jag ser iaf oftare artiklar som ”Så överlever du småbarnsåren” istället för ”15 underbara saker som du kommer få uppleva som mamma”.


    1. Louise Edlund Winblad skriver: 10 januari, 2021

      ”Hur går det?” Är absolut en bra fråga utan värdering! Så borde fler tänka!
      Jag fick också en dem ”oj nu blir det jobbigt” när jag skulle få tätt. De hjälper ju inte direkt haha. Men också mycket pepp.

      Jag skrev inte denna text för att säga att man ska få prata om det jobbiga som en motsats till det fina. Utan varför jag anser att det är viktigt bara att prata om alla sidor. Inte ”så överlever du småbarnåren” utan ”jaga inte instamoments, saker måste inte vara solsken hela tiden. Det är ok ändå.”

      Sedan finns det ju nyanser, vilket är lätt att glömma. Att uppleva saker o ting som kämpiga betyder ju inte att man man inte känner att man hittat hem. Att uppleva utmaningar och känna sig otillräcklig eller dålig betyder ju inte att man inte tycker det är underbart att vara mamma. Man MÅSTE inte tycka att det är underbart, men det är möjligt att känna både ock.

      Jag längtar ihjäl mig efter att få ha typ tre minuters fritid, för att sedan längta ihjäl mig efter barnen om jag väl får fritid.
      Jag kan tycka att föräldraledighet är det segaste och mest ostimulerande nånsin för att sedan känna andnöd när jag ska lämna Nou på förskola.
      Jag kan också tycka att det är jätteskönt att hon är där och barnen i skolan. Och supertrist att de inte är hemma.

      Osv.

      ❤️


      1. Karin skriver: 10 januari, 2021

        Helt enig att man kan känna både och! Som det mesta i livet. 😁

        Men jag upplever snarare att när det kommer till (små) barn fokuseras huvuddelen på det jobbiga och svåra, och mycket sällan att det faktiskt kan vara ganska så lätt. (Både bland vänner, bekanta och sociala medier).
        Så kanske jag känner att jag måste vara motvikt, ”våga prata om det positiva”.

        Jag blev nog också så fruktansvärt less på att alla förutsatte att jag var totalt utsliten, energilös, bitter osv. osv. (speciellt när jag hade 2 små), istället för att faktiskt lyssna på hur jag hade det.

        Mycket bottnar nog i ens egna upplevelser och vad man själv saknat att höra.

        Med detta vill jag ju inte säga att jag aldrig haft en dålig dag som mor eller inte önskat mina barn till långtbortistan i bland… 😁


  12. Elin skriver: 11 januari, 2021

    Jag tror att många småbarnsföräldrar desperat letar efter ”igenkänningsfaktorn”, för att inte verka vara onormala.. Barn är ganska jobbiga, ganska ofta, men man älskar dom och man gör allt för dom, jämt och ständigt.
    Jag är i alla fall så, jag bryter ihop ibland, i hopp om att någon ska ta mig på axeln och ärligt säga att dom vet hur det känns.
    Ibland använder jag mig av humor, ex. ”Lilla Ebba vart tyst och jag reagerade genast med extremt illavarslande. Jakten på den lilla vildungen började! Till sist, hitta jag henne.. Precis innan (trodde jag) hon doppat pippi långstrump med huvudet först i toaletten, med ett ryck, sliter jag upp pippi från toalettstolen och får omedelbart en örfil av en orange blöt fläta rätt över näsbenet.. Ebba skrattar och springer vidare..” exemplet är taget ur verkliga livet och jag ville kräkas på plats..

    Det är viktigt att man som förälder har en samhörighet med andra föräldrar för att känna både ett gemensamt lidande men också en oändlig kärlek. Allt är glömt när morgonen gryr..


    1. Louise Edlund Winblad skriver: 12 januari, 2021

      HAHAHAH!! Flätan! Och: jaaa precis sååå ju!


Dela på:
Annons
Laddar
https://hejhejvardag.motherhood.se/vardag/forsummat-min-familj/