Varför är det viktigt att lyfta det kämpiga eller trista delarna med att vara småbarnsförälder? Måste man gnälla liksom? Man kan väl bara vara tacksam? För mig handlar det mest om att påminna mig och andra att man inte behöver jaga insta-moments. Så många som känner sig misslyckade för att vardagen, fredagskvällen, utflykten eller ledigheten inte blev det rosa fluffet. Det kanske blev det bruna diskvattnet. Eller så blev det varken eller. För så är ju livet! Upp och ner och en himla massa gråskala. Ska vi bara gå och vänta på, eller värre jaga efter, rosa moments? Man får ju den känslan när folk ska vråla (eller visst ok, säga i helt normal samtalston men det BLIR ett vrål, okej?!) att man måste njuuuuuta nu!!! Njut innan tiden är förbi!!! Och allt man längtar efter är att det ska gå några år så man kan få SITTA NER EN MINUT OCH DRICKA EN KOPP KAFFE!!! Och NJUTA AV DEN!! Jag brukar fnissa lite åt ”varför skaffade du ens barn då?!”-skammandet eftersom det i 100% av fallen handlar om mammor till barn på typ 0-3 år. Man ba: eh man ska vara förälder åt detta barn förhoppningsvis väldigt många år till. Om personen i fråga inte älskar de första åren som är en rätt speciellt tid och pyttedel av ett helt liv som förälder, ja då kanske det säger typ NOLL om hens föräldraskap. Det slår mig extra mycket när jag pratar med vänner med äldre barn, problem de tampas med eller helt vanliga vardagsgrejer - att gud vad det spelar noll roll om de älskade småbarnstiden. Jag tycker verkligen inte om allt med denna tid. Och jag kan förstå dem som inte gillar nästan nåt med den. Den är ju rätt speciell... Jag gillar tex inte att hjärnan självdör pga NOLL stimulans eller att man vissa dagar inte sagt nåt annat än: är det nån som har bajsat lite kanske? Eller: mmm gott med banaaaaaaan!! Eller: STOOOOOOOPP AKTA NEEEEJ!! Detta säger ju ingenting om hur jag eller nån annan är som förälder. Huruvida jag skulle förtjäna mina barn eller ej. Det säger nåt om de första åren med barn. Och barn är ett gaaaaanska vitt begrepp. Därför är det viktigt att prata om alla sidor. För att man inte mitt i all intensiv småbarnsröra ska känna stress över att skapa instafluff. Det duger faktiskt bra med bara vardag. Med eller utan njut. Jag vill passa på att påminna om njutet i backspegeln. Ni vet, man ser tillbaka och minns typ bara den ludna hjässan, hur man stryker sitt ansikte mot den. Eller små händer som tar tag i din och leder dig till diverse leksaker. Eller en bökig varm kropp som ska ligga som ett klistermärke om natten. Ett rörligt klistermärke. Allt är inte alltid härligt där och då, när det rosa blandas med en massa brunt diskvatten, men i efterhand, i backspegeln, kan det få det vara njutbart. ”Vad mysigt det var ändå!”
