Snubblade in på ett sådant där inlägg där en person skriver om hur hemskt det är att folk säger att det är jobbigt att ha barn. Hon tycker nämligen att hennes barn är det bästa som hänt. Jag VET att jag skrivit om detta många gånger förut (typ en miljon) men jag tror det är viktigt att förtydliga, varje gång sådana här inlägg sprids: Det finns inte ett likhetstecken mellan jobbigt och icke önskvärt. Eller jobbigt och otacksamt. Jag tycker ofta det är jobbigt att vara förälder, utmanande och kämpigt. Jag önskar INTE att jag inte var förälder. Även för mig är barnen det bästa som hänt. Tänka sig! Och trots det tycker jag att det är kämpigt emellanåt. Jag är så innerligt tacksam för mina barn och ändå tyckte jag att framför allt de första åren var oväntat krävande. På ett sätt jag inte kunde föreställa mig. (ja jag vet, det kommer tonår – små barn små problem och så vidare). Personen i inlägget skriver att den förälder som tycker det är jobbigt med barn kanske faktiskt är en rätt jobbig förälder eller partner själv? Jag säger bara: ooooh ja! Jag är jättejobbig! Jag tjatar, gnäller och hanterar stress extremt dåligt (jag säger bara: morgonrejset – wtf!). Jag blir tjurskallig av sömnbrist, irriterad när ingen lyssnar och jag höjer rösten lite (mycket) för ofta. Jag är jättejobbig.Och jag är jättebra! För tro det eller ej, men mitt liv består av nyanser! Och jag har, efter fem år som mamma tillräckligt bra självförtroende för att inse att jag får känna både ock. Att det kanske till och med är helt jävla normalt! Alla tycker inte att livet med småbarn är jobbigt. Vissa tycker att det är jobbigt då och då. Somliga tycker det är jobbigt nästan hela tiden. Det beror på många saker, till exempel på hur ens livssituation ser ut, hur man själv är och hur ens barn är. Jag kan säga att dagar med Maja inte var jobbiga typ någonsin. Kanske ska jag inte skuldbelägga den med kolikbebis som känner att vardagen är något kämpig för det? "Va? Det som ääääär så hääääääärligt med småbarn?! Huuur kan du säga att det är jobbigt!!!!?" *glider förbi med mitt konstant nöjda barn*. Man måste väl ändå kunna föreställa sig att situationer och individer är olika? Vad är det som gör att den förmågan försvinner när folk får barn? Plötsligt ska alla vara exakt likadana och tycka och agera likadant. Jag tycker det är befriande att folk vågar säga att det största och bästa som hänt också kan vara totalt asjobbigt ibland. Och jag är övertygad om att det verkligen behövs. Nyanserna. Motvikten till rosa fluffet. Lite repetition som avslut: - Du är inte otacksam för att du inte njuter dig genom dagarna med småbarn. - Du är inte ovärd dina barn för att du tycker att det är kämpigt. - Du får tycka att småbarnslivet inte är din kopp te och ändå "förtjäna" dina barn. - Du får tycka om att ha tid från barnen och ändå älska dem. - Du får vara jobbig, dina barn får vara jobbiga och din partner får vara jobbig (lite lagom). - Om du går runt och inbillar dig att du inte är tillräcklig, att du är dålig som inte njuter och kass som inte orkar med allt som "alla andra" gör så kan jag garantera att du är mer än tillräcklig! Försök att vara snäll mot dig själv, du förtjänar det. Med vänlig hälsning Den stresståliga morsan ...
