Anders Borg dricker för mycket alkohol under en pressad period och det slutar med att han skriker hora och visar kuken. Calle Schulman får kritik på ett Instagraminlägg och blir helt galen i kommentarsfältet, kallar Lady Dahmer för vidrig, grotesk, att hon är mindre värd än hundbajs. Det här är alltså helt vanliga och väldigt/ganska framgångsrika snubbar som helt uppenbart går runt med en massa mullrande kvinnoförakt under ytan, inte så värst långt ner. Jag tror att de allra flesta som växer upp i det samhälle vi lever i har en lite skev bild av kvinnor. Vi lär oss inte att respektera kvinnor så som vi lär oss att respektera män. Vi lär oss att kvinnors åsikter inte väger lika tungt, att kvinnor är känslosamma och därmed opålitliga, att kvinnor är lömska och att man inte behöver ta dem på samma allvar som män. Vi lär oss hur kvinnor bör vara – enkla, vackra, medgörliga och lagom tysta. ”En kvinnas nej…” och så vidare. Det är inte bara män som växer upp med detta, det är alla. Filmer, reklam, yrkeslivet vittnar exempelvis om den här bilden av män vs kvinnor och reproducerar den gång på gång. Samtal i fikarummet, med vännerna och i familjen. Det finns i oss alla och sipprar eller strömmar ut i olika mängd. Ibland medvetet men väldigt ofta helt omedvetet. Problemet kommer när man vägrar inse att man har det här bagaget. För om du inte själv ser att du har något att jobba med så kommer du givetvis inte att jobba med det. Jag förstår att Calle Schulman blev provocerad. Han tyckte själv att han gjorde en god gärning som lyfte sin flickväns självförsvarskurs, för att kvinnor ska kunna känna sig trygga. Och Lady Dahmer kritiserade det, och dessutom på ett ganska raljerande sätt. Vem som helst kan bli provocerad av kritik och ännu mer provocerad av raljerande. Men det är hur man (han) hanterar (”hanterar”) det som är skrämmande. Utan att ens verka tänka efter så spyr han ut hat. Han bemöter inte, han reflekterar inte över den kritik han fått, han hatar. Han hatar personen. Han låter den där bilden av kvinnor som tar plats ta över och han går helt jävla bananas. Man behöver inte älska alla kvinnor för att inte bli kallad kvinnohatare. Man behöver inte tycka om alla kvinnor. Man kan störa sig, tycka olika, tycka illa om och bli förbannad, på både kvinnor och män. Men det är hur du uttrycker dig och vad du säger som talar om vilken syn på kvinnor du har. Egentligen. Det är ingen konst (för de flesta, ej alla) att respektera dem man älskar. Att lyssna på sin fru, sin mamma, sin syster eller dotter. Att titta på den man ska älska genom livet och känna att man ska slåss för henne, för hennes rättigheter, för att hon ska få mer möjligheter än kvinnorna före henne haft. Det är naturligt! Det utmanande är att inse att det ska gälla alla kvinnor. Även dem man inte gillar. Även dem man tycker illa om. Feminism handlar inte om att man ska välja ut de kvinnor man tycker är värda att få ta plats. Det är dags för många, framför allt män, att rannsaka sig lite. Vad går jag omkring med för syn på kvinnor, djup där inne? Och varför känner jag ett sådant orimligt hat för kvinnor som provocerar mig? För ja, orimligt, och obehagligt, är precis vad det är. Kommentarer hämtade ur olika kommentarsfält på Facebook.
