Tycker du att kvinnor är lika mycket värda som män? Eh ja, såklart! Anser du att kvinnor ska ha samma rättigheter som män? Ja men det är väl självklart? Respekterar du kvinnor lika mycket som du respekterar män? Men JA. Vad är det här för konstiga frågor? Visst kan det väl låta så självklart? Så enkelt? Män och kvinnor har samma värde, de ska ha samma rättigheter och vi respekterar dem lika mycket. Så länge man har det målet så är det bra. Men man bör vara medveten om att det är ett mål. Man bör inte tro att man är i mål. Då finns risk att man slutar se, slutar höra, slutar lyssna och därmed slutar kämpa. Okej. Jag ska förklara mig. Jag är feminist. Jag ser mig som någon som aktivt driver feministiska frågor hemma, med familj, med vänner och bekanta och med jämna mellanrum på bloggen. Jag var nervös att skriva om det på bloggen först. Inte på grund av näthat, för jag hade inte förstått vidden av det då, utan för att jag skulle bli uppläxad av andra feminister som inte tyckte att jag var feminist nog, eller som skulle se alla de brister jag har när det kommer till att agera och leva som ”sann feminist”. Föreställningen. Men så blev det inte. Jag har inte blivit uppläxad och jag har inte blivit beskylld för att inte leva feministiskt nog för att kalla mig feminist. Jag har på senaste tiden mer på allvar förstått att det ju handlar om att jobba med det, att kämpa och att aldrig bli tyst kring dessa frågor. Inte att jag själv måste bevisa att jag är feministisk nog. Jag ÄR feministisk nog eftersom jag tänker, strävar och diskuterar. Hur som helst. Detta är inte ett inlägg där jag ska förklara hur man ska vara för att få vara feminist. Detta är ett inlägg där jag först vill poängtera att jag är feminist och ser mig som feminist men ändå har så många djupt rotade beteenden som går emot det jag tror på och eftersträvar. Detta är himla jobbigt att erkänna. Jag vill ju inte ha dessa ”brister”, framför allt inte på ett område som jag brinner för. Och egentligen vill jag inte att någon ska veta om dem … Men nu hamnar de på bloggen. Jag säger att jag respekterar kvinnor och män lika mycket. Det är en självklarhet! Det har jag alltid gjort. Eller…? Om jag ser på mig själv kritiskt, och riktigt gräver i det där obekväma, så kan jag se att jag alltid lyssnat och litat mer på män. Exempel: situationen där någon sakkunnig inom ett område berättar om något. Jag lyssnar på kvinnan, tycker det känns vettigt., jo men det där kan nog stämma Sedan talar mannen och jag upplever att jag fått höra sanningen. I krissituationer, en kvinna ger lägesrapport och talar om hur vi ska gå vidare. Det känns okej, men jag är orolig. En man kliver in och säger liknande saker. Jag lyssnar. Jag förstår. En kvinnlig lärare står och berättar om något, blir irriterad att vi som är elever inte lyssnar ordentligt. Har ett snack med oss. Vi himlar med ögonen, åtminstone inombords. Okej, vi ska skärpa oss. En manlig lärare säger ifrån på skarpen. Vi skäms för att vi varit okoncentrerade och lyssnar uppmärksammat. En kvinna, en karriärkvinna (som det heter, fast karriärsman har man inte hört), tar plats och armbågar sig fram – hon verkar så hård? Varför måste hon vara så seriös? Männen runt om kring verkar mer avslappnade. Hon borde också vara det. Detta stämmer inte för alla situationer. Men för allt för många. Jag insåg för inte särskilt längesedan att jag tror att jag respekterar kvinnor lika mycket som jag respekterar män. Men när det kommer till kritan så vänder jag mig till mannen för att höra sanningen, för att lyssna ordentligt och för att bli trygg. Även nu, efter att jag insett detta, så hamnar jag i denna ”fälla”, gång på gång. Jag vänder mig till mannen. För det har jag lärt mig. Kvinnor baktalar varandra, kvinnor är missunnsamma, lömska. Kvinnor hatar kvinnor. En kvinna som gör karriär är hård och okvinnlig, hon offrar familj för karriär. Kvinnor är veliga. Känsliga. Osäkra. Ofta rätt så mesiga, när det kommer till kritan. Lynniga. Opålitliga. Nej, de går helt enkelt inte riktigt att lita på. Var har jag nu hört alla dessa hemskheter om kvinnor? Vad har jag haft för skev uppväxt egentligen???! Jag har haft en trygg uppväxt, tack och lov. Jag har levt med starka och sköra kvinnor, jag har sett kvinnor ta plats och jag har haft världens finaste tjejkompisar genom hela livet. Jag har verkligen mycket som borde tala för att jag inte skulle reagera som jag gör. Men det är så mycket större än allt det som är mig nära. Det blev ruskigt tydligt när jag fick barn. Hur lite jag hade att säga till om. Hur mina barn är helt egna individer och hur precis ALLT runt omkring dem påverkar. På gott och på ont. Jag har till exempel levt med tv. Tv-serier, filmer, reklamfilm. Där får man varje dag lära sig att respektera män mer än kvinnor. Att kvinnor är falska, lömska och ytliga. Att män har styrka, makt och faktiskt aldrig gråter. Det är bara svaga som gör. Jag har varit barn och växt upp med en generation vuxna som inte alls hade kommit lika långt vad gäller jämställdhet. Det betyder till exempel att i princip alla personer jag sett i maktpositioner är män. Det är män som talat om sanningar, som har bestämt saker och som har löst problem. Det är ju inte direkt så att det kryllar av kvinnor i maktpositioner idag heller så den bilden lever vidare. Min bild av en person med makt, med inflytande, någon man kan lita på, är en man. Har varit i alla fall. Den håller på att förändras, tack och lov. Nyanserna flyter in. Men jag måste jobba på det. Jag måste jobba på att inte se varenda kvinna som en konkurrent. Jag måste jobba på att inte avfärda känslighet som något dåligt, att inte döma en kvinna vid makten hårdare än en man. Att inte störa mig på en kvinna som syns och hörs. Att inte straffa kvinnor som lever enligt ideal. Att inte skuldbelägga en kvinna som hamnat i en relation där hon blir förtryckt. Att inte vända mig till mannen för slutordet. För sanningen. Jag är feminist. Jag tänker på flickor, kvinnor, pressen, stressen, kraven, kampen, målet varje dag. Jag har ändå en grundinställning som är svår att nöta bort. Men jag jobbar på det. Det är farligt att tro att man vet. Att man redan är där. Att man har nått mål. Då finns risk att man slutar se. Slutar höra. Slutar lyssna. Slutar synas, slutar göra sig hörd, slutar ta plats. Det är så jädra jobbigt att rannsaka sig själv, speciellt när man inser att man dras med en massa skit och inte alls kommit så långt som man vill inbilla sig. Men jag tror det är nyttigt. Och när det landat lite känner jag ännu mer pepp i den feministiska kampen. Har ni några sådana där jobbiga, men nyttiga, insikter ni vill dela med er av? En liten kvinnodans på det
