Jag tycker mig höra det lite här och var. Hur det liksom: ahaaa lite mer #metoo ... Eller kvinnor som vill prata om det men ändå känner lite "okej bara EN sak till om detta" för att det inte ska bli FÖR mycket. Och någonstans finns ju en oro att det liksom ska kännas som "för mycket" och därför bli svårt att ta in. Jag hajar det. Typ, vi måste låta det sjunka in och sedan köra på rond två. Men det funkar inte så. Det här är inte påhitt. Det här är inte någon som GÅR att pausa. Det händer nu. Det är nu vi får nog och det är nu vi säger stopp. Det är nu vi hittar styrkan i varandra, i alla dessa #metoo, och säger stopp. Det är nu vi sparar den här känslan inombords för att plocka fram vid nästa sexistiska skämt, vid nästa övertramp. Det är nu. Det är också nu det blir totalt uppenbart att detta är ett problem, för de som in i det sista vägrat inse. Att det är ett mönster. Att det inte rör sig om enstaka galningar. Eller det är nu det BORDE vara uppenbart. Jag ser envisa rop. Någon som försöker tala om att kvinnor inte ska se sig som offer (HEY! Vi ÄR offer, det är inte skamligt, det är förövaren som bär skammen!). En annan säger sig veta vad som är ett övertramp och inte (det kan inte DU veta, den som utsatts vet!). Vissa jublar för att en kvinna utreds och andra vill dra upp kvinnor som medbrottslingar i och med tystnadskulturen och viljan att sopa under matta. Ja, vi är alla en del av patriarkatet! Vi är många som hållit tyst och låtit saker passera. Som viftat bort saker och rättfärdigat ruttna beteenden. Det är inte bara män som gjort det. Men jag ser kvinnor (och män), även de som varit en del av tystnaden, som säger att det räcker nu. Det handlar inte om att peka och säga: AHA! Du var minsann också en del av det!! Det handlar om att inse att vi alla varit en del av det, om inte i stort så i smått. Tyvärr. Men nu ska vi inte vara det längre.
