När det kommer till känsliga områden är nyanser otroligt viktigt. Eller ja, jag tycker nog nyanser ofta är viktigt. Vi har ju lätt för att omfamna det svart-vita, rätt eller fel. Bra eller dåligt. För det är enkelt. Det är enklare att säga detta är korrekt, än att skriva alla olika vägar och sätt att nå fram till fler olika former av okej. Jag tänker återigen på barn, föräldrar och hur man är en bra förälder. Jag tänker på tips, råd och regler. Nej. Ett lugnt barn ger en lugn mamma. Och även OM det skulle stämma, VEM har blivit lugn av ”lugna ner dig”?! En sak som slog mig när mina barn blev större (7 och 8 år, så inte jättestora men ändå, inte bebisar). Det var hur extremt liten del av livet de är bebisar. Jag tänkte på hur jag våndats och nojat och oroat mig över om purén borde varit hemmagjord eller om vagnen vändes framåt för tidigt eller att jag var så sur och trött den där torsdagen eller ångesten över den där blöjan som satt på lite för länge... och så tänkte jag på hur den tiden känns så ögonblickskort i backspegeln. Jag tänker på hur skör jag var. Hur ord blev sanningar. Hur små saker blev så ofantligt stora. Jag läste om bebisar som slutade skrika för att de ”gav upp” - ingen kommer att plocka upp mig, jag slutar skrika. Jag avslutade nog aldrig en dusch eller ett toalettbesök efter det. Skräcken att hon skulle sluta skrika, att hon skulle ge upp. Jag tänker på att jag behöver en snäll, informativ ton. En förståelse för att situationer kan vara olika. Någon som säger ”å ena sidan, å andra sidan”. Någon som förutsätter att jag kommer göra mitt bästa alla gånger jag orkar, och jag kommer att vara helt okej de flesta andra gångerna. Någon som antar att jag kommer vara dålig ibland, men vet att det är så vi är. För vi är människor och inte maskiner. Jag tänker hur jag hade tagit snack om kunskapsbrist, bärande och ”det dåliga med vagn” som en sanning och mått dåligt över att jag inte var helt korrekt. Utan att egentligen veta så hade den ”sanningen” kunnat sätta sig. Äta sig in. Ge mig ett litet hugg varje gång jag inte direkt lyfte upp en missnöjd bebis ur vagnen. Precis som jag fick det där hugget om bebisen hann sluta gråta innan jag hann dit. Nu kan man kanske inte anpassa all information efter världens sköraste nyblivna förälder. Men om man verkligen vill nå fram till någon, om syftet är omtanke och information, så kan man reflektera över vilka man kan tänkas ha att göra med. Idag läste jag i Sara Asks bok Barn och mat. Sara Ask hörde jag prata om socker i Kropp och själ och kände sådan kärlek. Ett nyanserat sätt att se på socker år 2020, har ni hört nåt ljuvligare? I hennes bok Barn och mat läser jag förklaringar om varför saker är bra eller mindre bra, men också nyanserade stycken om att barnet kan smaka min mat även om det är spenat i, men ska inte äta sig mätt på gröna blad. Att man inte behöver söka efter osaltat smör men tänka på att barn inte kan säga till om de är törstiga, vilket de blir av salt. Och så vidare. Hör ni? Mjukt och tydligt. Inte EN SANNING. Nyanser. Samma var det när jag fick frågan om att teckna bilder till boken Vad alla föräldrar borde få veta. Hjälp tänkte jag. Nu ska jag bli varse alla fel jag gjort och gör. Men nej. Jag blev inspirerad. I förordets sista stycke läser jag: ”Ingen är eller behöver vara felfri för att vara en bra förälder!” Bara det. Tack. Jag kan tycka att det jobbiga inte är att kämpa för att vara så jävla bra hela tiden, för kämpandet i sig är ”duktigt”. Det jobbiga är att veta vad som skulle vara det där ”bästa” men ändå inte orka ta sig hela vägen dit. Och så dyker den där ”det bästa för barnet”-rösten upp och petar in nageln i det dåliga samvetet. Varför gjorde du inte mer?? Ge mig information och tips, ge mig mer än ett alternativ. Ge mig ”helt okej” och ”duger fint”. Ge mig ”jag vet inte”. Ge mig å ena sidan, å andra sidan. Ge mig nyanser.
