Jag läser en bok som heter Skred. Det är plågsamt för det handlar om en tvåbarnsmamma med alldeles för höga krav på sig själv vilket resulterar i att hon känner sig misslyckad konstant. Jag känner ju igen en del. Men först tänkte jag många gånger att det var MYCKET värre än min egen press på mig själv. Och att hon tenderar att bli lite paranoid och så vidare. Men så insåg jag efter ett tag att jag har flera av de där tankarna själv, fast jag inte tänker dem hela vägen. Till exempel känner hon efter ett utvecklingssamtal på ena barnets skola att läraren är besviken på henne. Jag tyckte det var överdrivet när jag läste det (inte hennes upplevelse utan mer – men NEJ sluta var så hård mot dig själv! Du måste se hur orimligt detta är!) men insåg senare hur jag själv sitter i barnens utvecklingssamtal och undrar vad som förväntas av mig och om jag levt upp det. Har jag koll på läxorna som man ska? Har jag sett till att prata om hur det är i skolan tillräckligt ofta? Och undrar om läraren kanske tycker att jag brustit… Jag insåg att jag tänker ju samma saker som detta stackars vrak till mamma! Men som sagt, inte lika intensivt och inte hela vägen. Man kan säga att jag har ljusår bättre självförtroende än huvudpersonen i boken. Ändå blev jag lite skärrad när jag såg att där jag trodde jag var helt motsats istället fanns likheter. Det kanske finns en fördel att inte tänka tankarna hela vägen. Att inte bejaka dem och ge dem plats. Men så slog det mig, kanske är det just det jag SKA göra? Nu ligger de som en liten diffus känsla av otillräcklighet, utan att jag riktigt vet varför. Om jag istället tänker hela vägen så kanske jag landar i att: okej VI – inte jag – behöver ha mer koll på läxorna men också om vi brister så får väl någon tala om det för oss. Att de där små känslorna kanske inte är så små, utan ligger och gror känns ju inte helt bra när jag tänker efter. Imorse hade jag en skavig känsla efter morgonen. Jag bestämde mig för att tänka tankarna hela vägen, gick igenom lite vad som hänt och insåg att jag tyckte att jag skött mig bra som mamma men att det som skavde var att Mattias och jag varit lite oense. Jahaaa, ja men då så. Då kan jag släppa vissa delar och fundera på om de andra är värda att ta upp eller om jag ska försöka släppa dem också. Faran med ofärdiga tankar är ju att de blir diffusa och sprider ut sig där de inte ska vara. Igår insåg jag till exempel att stressen över att inte kunna göra saker i sin helhet direkt gör att jag känner mig halvdan. Istället för att känna mig nöjd över det jag åstadkommer så känner jag mig osäker på om allt blev bra egentligen, för jag hann inte stanna upp och reflektera. Nej, jag ska nog försöka stanna upp mer i känslan och tänka tankarna hela vägen. VAD är det som skaver? Kan JAG göra nåt åt det och är det rimligt att jag gör nåt åt det? Kanske kan vissa saker faktiskt ligga hos mottagaren? Kanske tar jag på mig lite väl mycket ansvar både praktiskt och känslomässigt? Jag börjar också försöka tänka baklänges. Hur många stunder av dötid har jag haft? Hur rimligt är det att jag skulle få in tre saker till? Vad kan jag göra en annan dag? Vad kan jag stryka helt? Och när jag gör en “har gjort-lista” – en lista för att påminna mig om sakerna jag gjorde istället för att stirra på alla obockade punkter i to-do-listan – så ska jag uppröras lite om det inte står “låg ner på soffan en stund” eller “slöskrollade en halvtimme”. Jag tycker det är svårt att skriva om sådant här för jag är rädd att det ska skapa stress hos den som läser när jag i själva verket strävar efter motsatsen. Jag vill inte att den som haft två timmar på soffan ska känna sig dålig för att jag skrev att jag kanske inte fått in en enda paus. Jag vill att den personen ska känna sig bra för att hen prioriterade sig själv och sina behov. Samtidigt så är det, i tider som jag lever just nu – dvs extremt intensivt – väldigt nyttigt och jag skulle säga nödvändigt att göra en “har gjort-lista”. För att påminna sig om att man gjort jättemycket! En sak är då säker. Att kvinnor känner sig alldeles för dåliga när de i själva verket är otroligt bra och det är både oroväckande och sorgligt.
