Fick en kommentar på ett två år gammalt inlägg, ett sådant där jag inte minns att jag skrivit och läste igenom och tänkte: jepp, det får bli dagens återbruk. Delar av den. Det handlar om tips. Tipsande. Som jag sa igår på Dieselverkstaden är ju detta med oönskade tips något jag gärna tar upp och gnäller på. Sedan är jag själv världens megatipsare. Kan NÄSTAN inte höra någon dryfta ett problem utan att dra fram en power point och en 40-sidig rapport om hur problemet ska lösas. (till och med fick jag läxa av min terapeut att inte komma med en enda lösning på en vecka – det var fruuuktansvärt svårt). Hur som helst så känns det som att småbarnsmammor blir föremål för vääähäääldigt mycket tips. Det är som att alla som är föräldrar anser sig vara experter på BARN (#inteallaföräldrar). Eftersom precis alla barn såklart funkar precis likadant. Det vet ju alla! När jag visar sådant här aggressivt motstånd mot "tips"och "kommentarer" så gör jag ibland personer bekymrade; "oj får man inte säga si eller så". Såklart har det med person och situation att göra. När en bebis illvrålar så är man kanske inte särskilt mottaglig för ”tips”. Dessutom har man i de allra flesta fall provat allt, eller så vet man precis vad det handlar om och man försöker lösa det. Hur som helst så är det sällan läge att påpeka att bebisen är ledsen. Är det NÅGON som vet det så är det föräldern. Hej hej maxade stressnivåer! Jag tänker också att man aldrig vet hur många som har kommenterat saker förut. Man kanske har fått höra att ens barn är SÅ LITEN eller SÅ STOR femtioelva gånger. Till slut undrar man ju vad problemet är? ÄR det ett problem? Mitt barns storlek? Är hen så exceptionellt stor/liten att ALLA som ser hen måste påpeka det? En sådan där klassisk kommentar är uttrycket ”Små barn små problem – stora barn stora problem”. Det är såklart inte ett dugg tröstande att höra när man är nybliven, trött förälder. Å tack, detta är småpotatis alltså, vad gött att veta att allt bara blir värre! Kanske är det bara så att man vill trösta, säga att ”du tror det är jobbigt nu men det är det inte”. Fast det slår liksom lite fel då kan jag tycka… Eller är det för att tala om för den som upplever tillvaron lite problematisk i bebisstadiet att den borde vara tacksam och inte gnälla? Jag tycker det är dumt att ställa problemen mot varandra. Om ett stort barn mår dåligt i skolan till exempel så kanske man kan tänka tillbaka på den där dagen hen kastade en tallrik gröt i väggen och tycka att ”hur kunde jag tycka att det var jobbigt …”. Man kanske tänker att man på något sätt hade mer kontroll då, för på ett sätt har man ju det eftersom man kan kontrollera allt det yttre när man är med sina barn hela tiden. Så fort de släpps iväg till förskola och skola så måste man släppa på kontrollen. Man kan skydda barnen på ett annat sätt när de är små. Men ständig sömnbrist, kolik eller det gigantiska ansvaret, att vara helt nybörjade på något, det är såklart inte ”små problem”. Det är ju en total livskullerbytta! Men i backspegeln är det ju så självklart på något sätt, den "nya" rollen, som man tänker att man alltid haft! Fanns det en tid jag INTE var mamma? kan jag känna. Jag kan ha svårt att minnas jobbiga perioder när barnen var bebisar. Men jag VET att det var det. Och några delar minns jag väldigt väl. Kanske är det så, när man säger det här med små barn små problem – stora barn stora problem, att man tänker på typ den period jag befinner mig i nu. Jo visst, barnen bråkar, är som klistermärken och kan vinna guld i sporten gnäll med ganska jämna mellanrum. Men på det stora hela är det lugnt. Det är en rätt enkel period. Fin period. Och när det senare då dyker upp en massa problem som jag inte ens kunnat föreställa mig så kanske jag tänker tillbaka på ”småbarnsåren” – flera år ihopklumpade med lite nostalgiskt skimmer runtom – och ba: ja det var minsann inte alls svårt då. Jag ska försöka minnas nyanserna, och istället tänka ”små barn, stora barn – olika problem”. Hur tänker ni kring kommentarer? Kring ”Små barn små problem – stora barn stora problem”?
