Vissa saker är så tydligt i teorin. Vad man skulle göra eller inte göra, säga eller inte, i vissa situationer, till exempel. Ni vet, typ någon säger något som nog faktiskt är ganska sexistiskt. Eller när någon säger något drygt om en själv, kanske förklätt till ett "skämt". I teorin är jag jätteball, syrlig och snabb i repliken. Säger ifrån, står upp för mig själv och andra. Men i praktiken då? Hur många gånger har jag inte skrattat med i skämt på min bekostnad? Fast jag inte alls tyckt att det var kul. Eller skrattat med i tjatiga gubbiga skämt. Eller bara stått med ett stelt leende när någon sagt något helt skevt. Det är inte lätt. Det krävs kraft att säga ifrån och en inställning av att det är okej att det blir obekvämt, för det faktiskt bör bli obekvämt. Men kanske är det just därför det blir så svårt. Ibland är det en form av försvar. Typ att man håller med, ja jo jaa den här sminkningen var ju jätteful, hehe, jag visste ju det innan du påpekade det egentligen, så du skrattar inte ÅT mig, vi skrattar tillsammans åt mig, med mig! (Fast dör lite på insidan). Blir det bättre av att man joinar den taskiga drygheten emot sig själv? Teamar ihop med nån annan mot sog själv och skrattar hånfullt? Jag tror inte det. Men just i det ögonblicket känns ju det som det minst pinsamma. Eller det kanske allra konstigaste – när man liksom skrattar med för att inte göra det obekvämt för personen som sagt något pinsamt/idiotiskt/skevt. Typ "å nej vad pinsamt, och om jag inte skrattar blir det ännu mer pinsamt! Bäst att skratta med, så vi slipper konstatera detta superjobbiga" För att man skäms om någon annan eventuellt skulle behöva skämmas för något hen borde skämmas för?! Varför funkar man så? Hur som helst så har jag försökt att komma ifrån detta. Bestämt att jag ska försöka säga ifrån om någon säger något rasistiskt eller sexistiskt, eller om någon drar skämt på min bekostnad. Men det kan vara supersvårt, det är ju så mycket som spelar in om man ska våga säga ifrån. Ibland blir det för svårt. Tycker jag i alla fall. Då är mitt allra bästa knep att inte skratta. Tystnad och uteblivet skratt säger en hel del också. Ibland kanske det till och med är det bästa sättet? Har nu några tankar kring det här? Situationer ni önskar ni hanterat annorlunda? Tillfällen ni kände att "HAHA nu fick jag minsann till det!" eller så? Har ni några knep?
