Jag kände att jag behöver skriva något om George Floyd-rättegången. Det finns ju otroligt mycket jag tänker på och inte skriver om. Förr kunde jag känna ett tvång att tala om att jag tänker på saker och att det var min uppgift att kommentera mycket av det som händer. Sedan släppte jag det eftersom det inte alltid är min uppgift att TYCKA om allt. Men här kan jag inte INTE säga nåt. Det är så kluvet. Å ena sidan: TACK OCH LOV att svinet till polis dömdes. En lättnad kanske är det som bäst beskriver känslan. Och en liten liten gnutta hopp, kan detta vara början på nåt nytt? Jag hoppas det så innerligt även om jag inser att det är en så lång väg att gå. Men kanske finns nu kraften i att så många uttrycker att NU FÅR DET VARA NOG. Jag kan inte förställa mig den otrygghet som svarta och poc lever med, när polisen som ska skydda dödar. Helt öppet, eller i det dolda. När de aldrig behövt ta konsekvenser och när rättsystemet svikit om och om igen. Känslan av att inte kunna lita på någon. Nu hoppas vi att detta blir starten på förändring. Och att vi inte slutar prata om rasism. För precis som kvinnohatet så börjar det inte med att någon blir dödad. Det börjar så långt innan. Med att vissa människors värde ständigt sänks. Om och om igen bevisas det hur vissa människor inte är lika mycket värda som andras. Tills det blir en sanning och det får konsekvenser. Man måste checka sig själv och checka andra, jobba för att utvecklas och skapa dålig stämning. För ett år sedan gjorde jag denna bild, en ny version av en annan illustration jag har om kvinnohat. Men jag kände att jag var mer i rollen att lyssna än att ta plats. Det betyder inte att jag nu ska ta plats i denna diskussion, jag kände bara att innehållet i bilden behövde upprepas, så nu var jag redo att publicera den.
