I höstas var jag så låg. Periodvis så låg att jag hade lite svårt att andas. Maktlöshet. Det var nog den främsta orsaken. Att se det som händer i världen, hur politiker hanterar det, hur protester hörs men inte tas hänsyn till, hur hatet och främlingsfientligheten sipprar ut och landar i fler och fler människors munnar. Hur man argumenterar att det här nog är det bästa ändå. För oss. När barn flyr för sina liv. När barn dör. Då tänker vi ändå helst på oss själva. Det är nog bäst såhär. Någon annan kan göra något. Maktlösheten. När det inte hjälper att folket (delar av) röstat fram partier som de trodde hade rätt värderingar. Maktlösheten. Livet liksom rullar på. Och jag skäms. Jag skämdes så mycket för hur bra jag har det att jag försökte hitta sätt att rättfärdiga det. För ett litet tag sedan insåg jag att jag inte var lika låg längre. Att det gick lite enklare att andas. Hade världen blivit en bättre plats? Nej. Tyvärr. Jag hade bara hittat en strategi för att inte gå sönder. Men vem är jag att hitta strategier att inte gå sönder, när folk går sönder bokstavligen. I krigets och terrorismens namn. När barn drunknar under resan mot hoppet. Jag kan ju till skillnad från dem välja att titta bort. Att se på halva nyheterna. Läsa halva artiklar. Jag kan välja att klicka bort och stänga av när andningen krupit för högt upp i strupen. Att byta kanal när hjärnan börjar ställa alla frågor, när hela kroppen skriker att VI MÅSTE GÖRA NÅGOT!! Då kan jag byta kanal. Titta på något glättigt och tralligt. Tvätta näthinnan med klet. För att kunna andas. För att andra slutat andats. Och för att alla de som sitter med makten inte gör tillräckligt. Vi stänger dörren för folk som flyr bomber. Vi stänger dörren för folk som inte har någonstans att återvända. Vi stänger dörren för barn. För barn. För barn. Jag kommer att byta kanal igen. Men jag kommer också byta tillbaka. Jag vill inte sitta här och titta på när vi vänder människor i nöd ryggen. Maktlösheten. När man tappar tron på de som sitter med makten. Vad gör vi? Vad gör ni? Vad gör man? Jag hade hellre sett ett Sverige som går på knäna men med ryggen rak än det jag ser idag.
