Läste på Bloggbevakning om nån influencer-kille som fotat av ett barn med iPad och lurar på en hotellfrukost och gick i taket pga att föräldrarna lät barnet kolla ipad med lurar vid matbordet.Ändå lite intressant att smygfota folk man inte känner och sett under kanske 30 min, dra slutsatser om hur barnet behöver räddas (dvs döma ut föräldraskapet totalt) och sedan lägga upp detta på sina sociala medier med över 150k följare, utan att reflektera över sitt eget beteende.Först och främst: du vet NOLL om personer du ser på stan/restaurang/bussen under 5 minuter eller 50 minuter. Det är dessutom inte direkt ”normalsituationerna” när man är på stan/i buss/på restaurang. Man kan plocka ut situationer ur mitt föräldraskap där jag förtjänar att rullas i tjära. Man kan också plocka ut situationer där jag förtjänar att kläs in i bladguld och krönas till drottning av MÖDRASKAP. Johooo då minsann.Ingen av dessa situationer säger dock särskilt mycket om hur jag är som förälder i helhet.Alltså, det är klart att vi dömer folk hela tiden. Ser folk tex på stan, bildar oss en blixtsnabb uppfattning av hur personen är och tänker tankar därefter. Jag antar att det är ett sätt att scanna av sin omgivning. Men jag saknar ofta två saker i dessa dömande när de sipprar ut i sociala medier: det ena är att tänka bortanför den första reaktionen. Att inse hur lite man vet, att 15 sekunder eller 50 minuter inte säger nåt alls om någons hela liv. En medvetenhet om att den som ser ut att sitta och smsa medan barnet söker uppmärksamhet kan vara någon som går igenom en kris där och då. Det kan också vara nån som scrollar och inte lyssnar på sitt barn där och då. Det kan betyda att det inte var den förälderns bästa stund eller att det var en gång på 1000 som föräldern inte uppmärksammade barnet. Det kan givetvis också vara så att den föräldern uppmärksammar sitt barn för sällan alldeles för ofta. Slutsatsen blir ändå att vi inget vet och därför kan vi inte fästa oss så mycket vid den första reaktionen. Förutom möjligtvis för att reflektera varför det väckte de känslor det gjorde hos en själv.Det andra jag saknar är tystnad. Det är klart du dömer folk - det gör vi ju alla som sagt - men gör det i ditt huvud. (Gärna med en fortsättning där du inser att du inte vet nåt alls om dem du dömer). Att säga/ skriva ut det första du tänker är sällan en bra idé. Och tyvärr har det blivit något slags feltänk att bara för att folk syns i sociala medier så kan man säga precis allt som dyker upp i huvudet.Sedan har jag faktiskt YTTERLIGARE en tanke i allt detta och då just om det här med skärm. Jag tror nämligen att vi veeeeerkligen behöver prata om skärmtid. Det är nåt nytt och något som tagit över massor, på gott och ont.Men så länge samtalet hamnar i hur värdelösa föräldrar är som låter barn ha skärm eller hur föräldrar älskar sina telefoner mer än sina barn, ja då har vi ju inget samtal. Man kan inte börja med en stor slev skit och sedan tro att folk ska gå därifrån med insikter och inspiration.Man älskar att få sina egna val bekräftade. Man får bevis på att man gör rätt och att man är bra. I jämförelse med nån dålig gissar jag att känslan av få vara den korrekta blir ännu starkare. Och självkritiken lyser med sin frånvaro, från alla håll.Första gången jag pallade tänka över mitt eget skärmanvändade ordentligt var när jag hörde … var det Hansens sommarprat? Där han talade om hur smarta smartphones var och hur de är totalt designade för att suga åt sig all vår uppmärksamhet. Jag kände mig plötsligt normal som agerade som det var planerat. Även om jag inte var helt nöjd med det förstås.Vill man på riktigt belysa problem eller diskutera saker för förändring så tror jag inte på skam. Och det är så synd att den tillfredsställande känslan i att trycka till någon blir överlägsen, för jag tror vi missar så mycket intressanta samtal.
