Den känns underligt att inte skriva något om det som hände i Trollhättan igår. Det känns också konstigt att skriva om det. Det är så mycket som man tänker på, känner, pratar om som inte kommer med på bloggen. För allt kan inte skrivas i ord. En del saker måste få ligga länge i huvudet. Ibland, oftast, stannar det i huvudet. Då och då blir det samtal med vänner eller familj. Men sällan kommer det ut ord här. För det är så många ofärdiga tankar, sådant myller och så mycket känslor. De kan inte formuleras på ett bra sätt. Inte av mig. Detta gäller det som hände i Trollhättan igår. Det gäller som händer varje dag i Europa och i Sverige, just nu. Det gäller allt det där som är så obegripligt, ogreppbart. Det är övermäktigt och jag kan inte hitta ord lämpliga nog. Men det känns underligt att inte säga något alls. Som om det inte finns, funnits.
