Cissi Wallin lade upp detta inlägg på Instagram, vilket alltså är en bild av en kommentar på Isabella Löwengrips (aka Blondinbella) blogg: Cissi skrev, som ni kan se, att hon inte fattar hur Isabella Löwengrip orkar blogga. Jag håller med. Jag FATTAR inte. Men allra minst fattar jag hur folk har mage att bajsa ur sig dessa jävla kommentarer till höger och vänster. ”Vaddå, jag FRÅGADE ju bara?!” Och så blir de seriöst lacka om någon ifrågasätter deras kommentar – typ ”jag får säga vad jag vill!!!” Eller ännu bättre: "YTTRANDEFRIHET!" För OH JA, yttrandefriheten handlade verkligen om att göra det fritt för individer att kasta sina sketna åsikter om andras liv hejvilt omkring sig. PÅ andra. Herregud. Man kanske kan hävda att den som har en blogg får skylla sig själv. Varför skriver man en blogg då om man inte pallar höra saker? Ja då kan man ju fråga sig varför folk går ut över huvud taget, om man nu inte vill ha skällsord skrikande efter sig. ”MEN FY FAN VILKEN FUL JACKA DU HAR! Ja du skulle stannat inne om du nu inte ville att någon skulle kommentera dig!!” Jag minns när Isabella Löwengrip skrev ett hjärtskärande inlägg om hur det var när barnen hade lämnat hemmet för att åka till sin pappa, kort efter skilsmässan. Hon skrev så naket och skört. Skulle hon plocka undan alla barnens saker tills de kom tillbaka, skulle dörren till rummet stå öppen? Sådant där jag inte ens tänkt på, eftersom jag inte varit där, tack och lov. Om de där ”detaljerna” som måste komma som en total chock eftersom man jobbat med det stora och yviga, separation, flytt, komma överens…allt det praktiska. Och så kommer det till de där detaljerna – som man kanske inte kunde förbereda sig på, som inte alls är små utan tar upp hela ens tankar. Vet ni vad en av de första kommentarerna var? "Så går det när man prioriterar jobbet före familjen." Vad ÄR det för människor?! Varför, VARFÖR skriver man så?? Det var inte bara en, utan flera. Jo visst, sparka på du på en som ligger. Hoppas det känns gött! Hoppas du känner dig duktig, att du prioriterat så VÄL och garderat dig från allt som kan hända i livet! Fy fan. Jag har ett tips om det kliar i fingrarna. Ring en vän!! Prata av dig. Diskutera och kanske, förhoppningsvis, får du mothugg. Kanske ett ifrågasättande. Kanske någon som vrider och vänder, öppnar upp ditt tankesätt. Förhoppningsvis. Men kanske får du bara medhåll. Du kanske till och med får beröm. ”Hon skulle gjort som DU istället! Du som gjort helt rätt val i livet!” Ja, men jag säger winwin. Du får beröm, du får sitta där i din självgodhet och mysa. Ta en kopp te för sjutton, gosa in dig i dig själv totalt!! Men framför allt, stanna där, låt en annan människa slippa höra dina totalt ointressanta tankar om ämnet. Ja man skriver väl sådant för att känna sig duktig, antar jag. Titta vad bra jag är. Till skillnad från dig, du som är så dålig. Se vad jag gjort i mitt liv som du misslyckas med. Alltså måste jag vara mer lyckad. Fråga: hur länge håller den där duktighetskänslan i sig? En minut? Två? Flera timmar eller dagar? Hur djupt går den? Känner du dig duktig och lyckad hela vägen ner i magen? Inte va? Nej tänkte väl det, för då hade du ju aldrig kommit på tanken att skriva det du skrev, behovet hade liksom inte funnits. Ett viktigt tillägg dock! Jag tycker det skaver när folk säger: ”har man inte något snällt att säga så ska man inte säga något alls”. För jag håller inte med ett dugg! Tänk om folk bara gick runt och sa snälla saker, så många diskussioner som skulle gå förlorade. Men ska du säga något får det ju gärna vara genomtänkt och konstruktivt. Du kan börja med att läsa andra kommentarer. Har fyrtioelva personer sagt liknande saker, ja då kanske du inte behöver säga det också? Ska du ändå skriva något så kan du börja med att ifrågasätta dig själv: varför vill jag skriva det här? Vad är min poäng? Vad vill jag få ut av det? Och så prova att vrida och vända på argumenten lite va? Kom igen, you can do it! Och kan du inte, lyft då bort händerna från tangentbordet och lägg dem i knät. Så där ja. Där kan de ligga nu. Tack.
