Jag fick flera intressanta kommentarer på mitt inlägg om den otillräckliga mamman. En handlade (väldigt sammanfattat av mig nu) om det egna ansvaret att förhålla sig till facebookflödet. Att man ju måste få lägga upp det fina och det bra! Jag tänker på det där rätt ofta. Vad som är okej att lägga upp på sin Instagram/Facebook och inte. Jag tror jag har kommit fram till att som individ, som enskild person, kan jag få lägga upp vad sjutton jag vill. Jag kan publicera bilder på allt jag lyckas med, onyanserat. Det borde folk kunna förhålla sig till. Folk borde förstå att det såklart finns nyanser där bakom! Och det tror jag folk gör – när det handlar om en enda person, och då kanske en person man faktiskt känner och vet en del om. Jag tror dock att hela detta enoooorma flöde av tillrättalagda bilder är omöjligt att värja sig mot. Inte för alla kanske, men för många. Det är lite som med det kvinnliga kroppsidealet. Jag är smart nog att veta att alla kvinnor inte är smala, fasta, solbrända och ohåriga. Jag är till och med smart nog att veta att de allra flesta kvinnor inte är detta. ÄNDÅ påverkas jag av idealet. Jag blir kritisk till mitt utseende, tycker det känns obekvämt med håriga ben och jag känner en liten obehagskänsla när jag tänker "bikinisäsong". För jag må vara smart nog att rent sakligt förstå saker, men jag är inte gjord av teflon. Tvärtom är jag nog gjord av ett väldigt svampigt material som suger in det mesta. Vare sig jag vill eller inte. Och jag tror att den stress och press som många kvinnor (och män) känner idag kommer väldigt mycket från sociala medier. Där vi alla hänger, där vi alla på något sätt möts. VI styr flödet. Det betyder ju att vi faktiskt också kan förändra! Jag säger inte att alla måste lägga upp bilder på det totala kaoset, jag tror väldigt många INTE vill dela med sig av det – helt ok! Men kanske kan man ändå tänka några varv på vilka ideal, vilken press man faktiskt göder med sina bilder? Och vilken press man sätter även på sig själv. Hur man skapar en inre stress att man MÅSTE dokumentera och visa upp allt det som är bra. Lika mycket som man tvekar och funderar kring att lägga upp en väldigt ärlig och kanske jobbig bild, lika mycket kanske man ska fundera kring en fin och bra bild? Jag vet inte! Jag tycker det är svårt. Klart man ska få vara glad, nöjd, stolt över saker och man ska få visa upp. Men det BLIR skevt på mottagarsidan. Precis som med alla ideal. Mina bästa tips, från en svamppersonlighet till en annan, är att själv minska flödet. Sluta följa sådant som pressar och stressar. Ha allvarliga snack med sig själv om vad som är av värde, vem man vill vara och inte vara. Och också fundera över hur man kan bidra till lättnad – kanske inser man saker med sig själv så också? Vad är era tankar kring det här? Hur kan man minska pressen och stressen? Handlar det bara om att hitta förhållningssätt eller kan man sträva mot en förändring? Behövs en förändring?
