Ibland (ofta) är PMS en pina. Men ibland tycker jag att den kan vara en liten puff i min duktiga-flickan-konflikträdda personlighet. Som att jag inser att vissa saker ÄR upprörande och vissa saker INTE är okej. osv. Igår hade Mattias somnat utan att tala om att han gick och la sig och då tänkte jag: "Såhär GÅR det inte att leva! Det kommer aldrig att funka!!!" Det var ett typiskt tillfälle där PMSen inte var helt rimlig kanske.Men idag, i bilen, ville barnen höra "fin i bikini" (en låt som går varm hos alla barn här). Den handlar om att man skita i ideal och elaka människor och ba känna sig fin i sin bikini. Och när jag skulle sjunga med i refrängen och orden "Karolina 30 år – fin i bikini" så knöt sig liksom halsen. Kanske PMSen gjorde att jag reagerade så starkt. Men anledningen är 100% rimlig. Jag fick upp bilden av alla Karolinor och alla inte-Karolinor som alltid hatat på sina kroppar.Alla Karolinor 30 år, 14 år, 75 år, 8 år… som hatar sina kroppar för att de inte ser ut enligt ideal - ett ideal som baseras på kroppar retuscherade, filtrade, ljussatta och snävt utvalda representanter. All tid som läggs på att väga, mäta, späka, plåga. Alla drömmar och mål som kunde handla om spännande äventyr, upptäckter, utveckling… men istället handlar om att få se ut på ett annat sätt. Dagar, nätter, timmar, veckor, år. Som läggs på att vilja se ut på nåt annat sätt.Barn som får veta vad som räknas som fint redan i förskoleålder. Vuxna som sparar pengar för att sedan utsätta kroppen för stora risker, i syfte att äntligen få se ut på ett visst sätt. Alla pengar som kunde gått till nåt annat som går till att se ut. Som ett ideal.All tid, energi och alla känslor som kunde fått vara någon annanstans än i självhatet och önskan att se ut på ett annat sätt.Fy fan vad det är sorgligt. Och tjatigt. Och skevt.Fy fan.
