Vem bestämmer hur lycka ser ut? Kan man inte vara lycklig om man visar jobbiga sidor av livet? Kan man inte vara lycklig och glad om man också är olycklig och ledsen? Jag går runt och funderar på kommentarer jag fått på bloggen och Instagram. Och på andras kommentarer. Jag tänker på Ann Söderlunds inlägg där hon skrev att det var så skönt när föräldrar erkänner sina brister. Orden ”erkänner sina brister” ger mig rysningar. Bristerna var hål i strumpan och kanelbullar till frukost. Personen borde få fängelsestraff! Hur fan kan man skicka sina barn till förskolan med hål i strumpan?? Med kanelbullar i magen?! Inlägget gjorde såklart fler än mig upprörd. Så jäkla taskigt att bara berömma de som erkänner sina brister. Varför kan man inte få berätta att saker och ting flyter på om de nu gör det? Varför kan man inte få tala om att man har det bra?? Jag har helt fantastisk information till den personen - det finns en plats för dig! En plats där du kan möta likasinnade, en värld där du får prata om det som så många annars vill tysta: den kallas sociala medier. Du kliver av vid stationen Fejsbok och där hittar du många vänner som vill dela med sig av sina flytningar… förlåt, jag menar sina välflytande liv. Jag tror du skulle gilla det, kika in där. Tänker på en kommentar om att jag kan få ha det som jag hade tänkt mig innan barn, det är bara min inställning det handlar om. En annan kommentar som lite löst antyder otacksamhet över lyckan att få barn. Eller frågor om det verkligen är så här hemskt att bli förälder? Är det såhär det ser ut nu för tiden? Är lycka detsamma som välsminkade fejs, rakade ben, nybakade bullar, välputsat kakel, rosenkindande utflykter, sovande barn, kärleksweekends, vältränad stjärt, tjusiga stilleben på middagstallriken, resor, plutiga sefies, hälsotallrikar, tänd brasa, solnedgång och en klick hemlagad chokladsås på toppen? Är det så man måste framställa sitt liv för att ha rätten att kalla sig lycklig och tacksam? För min del får man gärna blogga, Instagramma och fejsboka om alla ovanstående ämnen, men jag riskerar då att dö tråkdöden och scrollar vidare. Om jag bara hade en annan inställning så skulle jag ha kunnat få det så som jag föreställde mig livet med barn, före jag fick dem. Vilken himla tur att jag inte har en annan inställning då. Jag skulle nämligen inte för någonting i världen gå tillbaka till pre-barn-perioden. För mig är inte lycka en välrakad muff, en übersnygg avokadosallad, platt mage och fluffiga soffkuddar. För mig är lycka kontrasten mellan att ena dagen känna mig som världens sämsta mamma, trött, less och opedagogisk, till att nästa dag vara helt fantastisk. Kontraster, nyanser, detaljer. Och om någon blandar ihop mitt vardagskaos med olycka och gnäll så får det väl vara så. Men otacksamhet, nä, då säger jag stopp! Och skriver ett inlägg på bloggen.
