I veckan fick jag ett nyhetsbrev på mejlen där en av rubrikerna var "Älskar du verkligen ditt barn?". Jag tyckte det var en irriterande och provocerande rubrik och när jag klickade på artikeln (som givetvis var syftet med den) så handlade den om barn och socker. Om hur man, om man verkligen älskar sina barn, inte ska förgifta dem med socker. Förgifta. Med socker. Socker alltså - tydligt tecken på att man inte älskar sina barn. Nämen så fint! Ytterligare en dom till föräldrar! Man tackar, man tackar! Igår hade vi fredagsmys och då ingår alltid non stops, idag åkte vi skridskor och när vi stannade för lunch fick Maja en varm choklad. Och nu ska ni få höra det allra värsta – när barnen åt det superäckliga penicillinet Kåvepenin så fick de ta en godis efter varje dos! Varje! Allt detta är ju helt klart bevis på avskyn vi känner gentemot våra barn. Behöver ni fler bevis? Vi lämnar dem också på förskola – ett tydligt tecken på att vi inte vill vara med dem. Och ibland pratar jag om saker som är påfrestande i föräldraskapet – vilket givetvis betyder att jag inte ens borde skaffat barn för jag vill ju inte ha dem. Ja, man kan tycka att jag överreagerar och överdriver. Men det är ju sånt här som sätter sig. Starka och dömande ord. Som "varför skaffade du ens barn om ...", "dagens föräldrar vill ju inte ens vara med sina barn" eller "ge dem socker och du visar att du inte älskar dem". Jag är så trööööött på det där. En sak definierar inte ett helt föräldraskap! Nyanser, hallå?! Längre ner i artikeln stod att man kunde ge barn glass eller godis eller vad de tyckte om, men i lagom dos. Så man KAN alltså förgifta dem, men bara lite lagom mycket. DÅ älskar man verkligen sina barn. Ps: längst ner i artikeln kunde man läsa revolutionerande fakta. Håll i er: läsk, godis och sylt innehåller mycket socker. Alltså WHAAAAT?! kände jag. Vem hade anat?
