Ibland får jag lite panik över tempot i dagens samhälle. Man lyssnar på böcker i högre fart för att hinna med fler, man klipper filmer och ljud tajt för att ha ett högt och attraktivt tempo – att se en film som är 20 år gammal är SEGT. Jag effektiviserar som fasen. I grunden för att "köpa mig tid". Men jag fyller ju bara på den där tiden med annat, nytt "att göra". Jag inser att oktober snart är slut och jag har egentligen inte fattat att sommaren är över. Förutom temperatursmässigt för jag fryser som en gnu (de fryser!).Jag tänker på hur många mejl om olika samarbeten eller uppdrag jag får där det ofta kommer små ursäktande meningar om att tiden är lite knapp, eller att man har tajt deadline, eller att det är lite brådskande pga den ena eller det andra. Det ÄR inte bara min bransch eller i mitt liv saker rusar. Jag har så många gånger tänkt att det är så smidigt att kunna beta av mejl på bussen, eller skicka iväg ett sms till en vän när man står i matkön, eller att man kan ringa mamma och pappa när man är på väg till stallet för att hämta... Allt för att passa på, spara tid, inte ta av någon annan tid... eller? Vi fyller liksom på luckorna, alla små mellanrum. För att det är effektivt och många gånger superbra tillfällen! Men de tysta stunderna, pauserna, de lyser med sin frånvaro. Mattias brukar springa utan nåt i öronen. Jag dör tråkdöden av att tänka tanken bara. Samtidigt som jag, varje gång jag ska ut, funderar på om det finns nåt jag kan lyssna på som kan ge mig inspiration till podden eller bloggen kanske. Eller om jag behöver uppdatera mig kring nyheterna. Eller om det finns nåt annat inspirerande som kan göra mig NYTTA. På nåt sätt. Det är inte bara negativt med alla dessa möjligheter att fylla livet med en massa värdefullt, roligt, socialt, spännande, lärorikt, inspirerande. Men det är inte enbart positivt heller. För när är det paus? Egentligen.
