Betan skickade mig denna text av Jenny Strömstedt publicerad idag på Expressens hemsida. Hon undrade vad tycker jag om den. Ja vad tycker jag? Jag tycker den har sina poänger. Att det ÄR kämpigt och det kan inte fortsätta såhär. Men sedan skuldbeläggs ändå mammorna...eller? Jenny skriver att föräldrar inte orkar med sina barn, men hela texten säger tydligt att det är mammor hon menar. Eller hur? Varför skriver hon inte det? Känns det för backstabbande? Det blir det ju i så fall ändå, men svårare att nå. Vi kan se på boken hon berättar om. Hur hon känner att den lämnar en lite dålig känsla på grund av slutet. Jag ser inte ett slut där mamman ”bryter ihop”, jag ser ett slut där alla får chans att tanka energi. Så underligt hur olika man ser! Det handlar om en enda dag med en mamma som är rätt trött. Hennes replik: ”idag ska vi bara överleva” tänkte jag inte alls handlade om barnen utan om henne själv och det hon bär på. En förälder som har en massa olika känslor… Visst kändes den repliken tung, men kan den inte få vara tung? Boken visar ju ändå en rätt mysig dag, eller? Är det så farligt att inte bakningen blir fluffig, de äter ju goda chokladbollar saltade av tårar? Gör det något att barnen börjar bråka om saker hela tiden? Är det inte så det ser ut vissa dagar? De hittar en lösning, lillebror somnar och storebror är SÅ glad. Mamma tankar energi. Eller? Jenny skriver att ett svep i bloggosfären visar hur mamm… nej föräldrar inte orkar med sina barn, att det är jobbigt. Jag undrar faktiskt om hon är så van vid det rosa fluffet att hon slutat se det, att bara vissa blogginlägg sticker ut? För ett "svep i bloggosfären" visar kanske det hon skriver, men det visar också kanelbullar i motljus, barn som aldrig bråkar, matchade barnrum, sockerfria bakverk, utflykter på kärleksstigen och en miljard kärleksförklaringar till äkta män och ljuvliga barn. Det som såklart finns och får finnas, men som i den enorma mängd det dyker upp MÅSTE få vägas upp av mammor som tvekar i sitt föräldraskap, öppnar upp, är sårbara, opedagogiska, stressade och frågar sig om man gör rätt, hur man ska orka och undrar när det blir lättare? Jenny längtar inte efter förljugna berättelser om ytliga idyller säger hon, men jag tycker nog att det är exakt det hon verkar göra? Hon plockar ju bara bland de bloggare som försöker lätta bördan genom att vara ärliga med ”de andra sidorna” av föräldraskapet. Så här är det. Det finns att välja på. Blir det tungt att läsa dessa ”svarta sidor” så bläddra vidare. Det finns JÄÄÄÄÄÄÄÄÄTTEMYCKET fluff att blanda ut med. Och då menar jag jättejättejättejättemycket! Annars kan det räcka med att läsa mellan raderna, tycker jag själv. Nu har jag ett gäng med bloggare och Instagrammare som jag följer som skriver om föräldraskapet på ett sätt som jag ser som nyanserat, inte hemskt. Jag ser kärleksförklaringar och värme, jag ser en sådan extremt god vilja att göra det bästa för sina barn att man ibland går sönder lite. Återigen: jobbigt och ljuvlig, stressande, pressande och alldeles, alldeles underbart. Elaines inlägg som Jenny skriver om bläddrade jag förbi. Jag tycker det är bra att man för diskussioner om skärmtid och hur slukande skärmar kan vara. Men jag är rädd att jag skulle plocka fram det där inlägget en regnig dag när jag känner mig som den mest värdelösa morsan i världen och tänker att vi inte gjort annat är skärmat loss i flera månader, utan paus och att jag skulle må för dåligt. Så jag scrollar förbi. Jag fortsätter skärmtids-diskussionen i mig själv. Nej jag förstår inte riktigt vad Jenny vill med sin krönika. Kanske vill hon att folk ska sluta skriva om hur jobbigt det är för det är jobbigt att läsa, man tycker liksom synd om alla inblandade. Men jag vet inte om det skulle bli bättre? Tror inte det. Kanske vill hon att det ska bli lättare för mammor, att man ska backa och se på alla dessa inlägg och ba: Det ska inte behöva vara såhär! Om man med "såhär" menar den sjuka stressen och pressen, inte att livet med barn ibland kan vara jobbigt, för så SKA det få vara. Jobbigt ÄR okej!! Vi klarar det. Barnen klarar det. Mammorna klarar det. Men om hon menar pressen som täcker in ALLT (karriär, supermom, sockerfitt, eko, jämställt, kärleksfullt 24/7 osv) då förstår jag och jag håller med. Fast då tycker jag krönikan skulle formulerats annorlunda. För nu blev den enligt mig ännu en av de där man kan lägga i högen skuldbeläggande av mammor som inte räcker till. En pik att vi måste tänka på barnen. Som om inte det är typ den enda vi gör i allt detta dåliga samvete. Säger hon att kvinnorna är att skuldbelägga för att vi kämpar oss in på den ”manliga marken”? Att vi liksom i vår fajt för jämlikhet offrar barnen? För så kan man ju se på det, eller så kan man undra var papporna är där. Där de ska kliva in och SJÄLVKLART ta den där biten när mammorna jobbar över eller inte kan vabba eller bara vägrar att agera familjeöverhuvud på 100%. Men nej, låt oss lägga det på kvinnorna också. Kvinnorna som valde bort barnen. Vad tycker ni? Jag kanske missförstår. Den kanske bara ska vara tröstande, ett rop på hjälp å mammors vägnar? Är jag alldeles för nära för att förstå? Det KAN vara både ock. Det FÅR vara både ock. Det ÄR både ock.
