Blev taggad i ett inlägg på Instagram där någon nämnde ett gammalt inlägg jag skrivit på bloggen (TACK!) Det är snart 5 år sedan jag skrev det upptäckte jag när jag googlade fram det. Det handlade om att njuta av saker i efterhand. Att det är okej och kanske ibland det enda möjliga. Det kan behövas en påminnelse om det när den där ”njut nu”-stressen ekar. En väldigt konstig sak att uppmana folk till egentligen, att njuta. Det är inte superinspirerande… Alla kanske inte heller KAN njuta av bebistiden. Den kan ju verkligen se rätt olika ut… Såhär skrev jag för fem år sedan: Jag läste jag ett citat: med småbarn går dagarna långsamt och åren fort. Och ba: JA. Precis så.Därför blir det knepigt när någon talar om för en att man MÅSTE PASSA PÅ ATT NJUTA av bebistiden. För man hinner inte riktigt njuta. Och det är inte alltid så himla njutigt. Det är både ock. Det är njutigt och det är jobbigt.Det är roligt och det är kämpigt. Det är underbart och det är svintråkigt. Och så vidare. Hela, hela tiden.Kanske finns det saker som vi kan njuta av mer i efterhand? Kanske kan det få vara okej att titta på de där bebisbilderna eller bläddra bland minnena i huvudet och känna känslan av fjunigt bebishuvud under näsan. Värmen från en bebiskropp. Minnas känslan av att lyfta upp det där lilla knyttet ur vagnen. Somna tätt intill. Allt det där man skulle passa på att njuta av men inte hann, inte orkade, inte kunde, fullt ut, och istället njuta retroaktivt.För att dra en kanske underlig parallell så funkar jag sådär att jag efterhandsnjuter i ganska mycket har jag insett. Till exempel när jag släppte boken, som på ett sätt också är lite av en bebis, så hände det enormt mycket. Det var signeringar, mässor, radio och tv. Och jag njöt inte alls mycket. Jag var nervös, stressad och ganska avskärmad. Lite som att jag inte helt fattade allt som hände. Precis som man kan känna när man sitter där med en liten, liten person i sin famn och ba: jaha, den här är min nu alltså?Men jag njuter nu, av hela den ”släppa boken”-tiden. Och tänker klassiskt nog att om det blir en sådan period igen så ska jag försöka njuta mer, ska försöka andas och ta in vad som händer. Men inser att det kanske jag inte kommer kunna ändå, eftersom jag är jag. Och jag stressar upp och blir nervös och spänd och orolig, OCH jag njuter och har roligt och svinhärligt samtidigt. I efterhand kan jag skala bort känslan av oro och stress och bara njuta av det andra. Efterhandsnjutet. För ibland är det vad som funkar! Och det är helt okej!Så till dig som stressar över att du kanske inte njuter och carpar tillräckligt under småbarnsåren, det GÅR att njuta retroaktivt också!Men man måste faktiskt inte efterhandsnjuta heller, man får tycka att det enbart är skönt att den där tiden är förbi också.
