På senaste tiden har det slagit mig, i diskussioner med män, att de faktiskt inte KAN förstå hur det är att vara kvinna i ett patriarkat. Jag menar det inte som en pik eller suck, bara ett konstaterande. Att det inte går att förstå hur det är att tillhöra andrahandssorteringen utan att ens fått försöka på första. Jag tror det är därför många män vill poängtera att det handlar om vilja, prioriteringar, ambition osv. Att det egna valet är det som styr. För det är så mycket enklare att förstå. Den relativt vaga känsla av att ständigt ligga efter, eller hur jag nu ska förklara det, är så svårt att beskriva. Självklart har (vita cis)män motgångar. Att vara känslig, försiktigt eller att vilja vara hemma mycket med barnen är saker som borde vara enkla men kan bli nästan omöjliga för män. (Inte alla män!) Men på tal om känslan. För att ta ett exempel. Jag har sett många texter om dickpicks. Dråpliga svar på tal, hämndaktioner, polisanmälningar och så vidare. Jag har förfasats och ilsknat till över det otroligt äckliga beteende som det är, det där dickpick-skickandet. Tänkt att jag skulle krossa den som skickade en till mig eller någon av mina nära. Sedan fick jag en själv. Och fylldes av skam. Skam?!! Ja. Skam. Det är så jävla ruttet, att den som utsätts för ett övergrepp av något slag ska känna ens en gnutta skam. Men det är inte ens ovanligt. Och det är så skevt. Det leder också till ifrågasättanden. Varför blev hon inte arg? Varför gick hon inte där ifrån? Om någon tafsade, varför ställde hon inte till en scen? Det känns inte trovärdigt att något sådant skulle hända utan en mer synlig reaktion! Jo. För chocken och skammen bestämmer. Vilket är svårt att förstå. För när man hör om övergrepp så blir man så arg och hämndlysten att man bara vill skrika och slåss! Men när du blir utsatt är det inte alls säkert att reaktionen blir den. Exemplet med dickpicken påminde mig om det. Hur tystnaden blir vägen man väljer för man vill inte ge det som hänt mer utrymme. Jag ville inte ens säga något till Mattias först. Det var för äckligt. Men jag tvingade mig själv. Jag ville ännu mindre skriva om det här. Jag kan inte förklara varför. Men kanske är det grejen med att det får utrymme och blir verklighet om man pratar om det. Men det kändes viktigt. För min reaktion blev en påminnelse om hur man förväntar sig beteenden, hur man tror att man själv och andra ska reagera och agera. Och hur man inte kan förstå en reaktion för att den inte känns logisk. Skammen är inte logisk. Inte alls! Tyvärr görs dock skammen logisk för ofta. Det ställs frågor om reaktionen, varför den inte var annorlunda. Och då göds känslorna av skam, för man reagerade inte som man borde ha gjort. Kom ihåg det nästa gång någon vågar berätta om en hand i skrevet, om tjatsex, om raggningar utan slut, om dickpicks, om tafs, om övergrepp, om våldtäkt. Lägg inte mer skam, prata inte om reaktionen. Prata om agerandet hos förövaren. Inte hos offret.
