Jag vill skriva så himla mycket. Har skrivit tre inlägg, men kommer ingenstans. Så många andra skriver så bra om det, det räcker egentligen. Men något vill jag säga ändå, så jag fattar mig kort. Jag syftar såklart på #metoo. Det växer. Överallt. Fler och fler. Jag tänker på hur ofta jag hört ”jag känner nog inte någon kvinna som INTE blivit utsatt”. Men ändå blir det så chockerande tydligt, fast jag ändå visste någonstans. Några menar att det är fel att det hamnar på kvinnan SOM VANLIGT, att kvinnorna måste berätta om sina erfarenheter, lyfta upp det i ljuset. Jag förstår tänket, att det återigen blir kvinnor som höjer röst. Och med det dessutom riskerar att bli ifrågasatta och utskällda. Jag såg det nog inte som en skyldighet för kvinnor att visa upp alla dessa brott utan mer som en ”jag är inte ensam” – oss offer emellan. Att vi är fan inte ett dugg ensamma. Att vi genom att inse omfattningen ska kunna känna kraften i att vägra acceptera detta. Vägra acceptera dessa övergrepp och den förbannade tystnad som läggs runt om. Det kan vara svårt att höja rösten för sig själv, det är så mycket skuld och skam i att vara utsatt. Men att höja rösten för alla de andra, det kanske är lättare? Och med det kan man förhoppningsvis en dag landa i att man inte ska bära den skam man bär. Låt oss lägga skammen där den hör hemma. Hos dem som utför övergreppen och hos alla dem runt omkring som "inte hade en aaaaaaning", fast alla visste. Där ska skammen ligga. Och ingen mer tystnad. Ingen mer tystnad.
