Läste Claudia Conchas inlägg där hon menar att det nästan är fult att vara nöjd med att ha fått barn, och att det går en trend i att säga att det är så JOBBIGT. Hon tycker att man ska vara nöjd och jag tolkar henne som att, om man säger att det är jobbigt, så är man inte redo för barn. Hon går till och med så långt att hon säger att om man inte pallar med det så kanske man inte ska vara förälder. Ganska hårda bud kan jag tycka. Jag ser det lite annorlunda, det här med ”trenden” att tycka att det är jobbigt med barn. Kanske för jag misstänker att jag är en del av den skaran med tanke på mycket av det jag tecknar och skriver. Min uppfattning är inte att det handlar om missnöje. Jag ser ett ganska nytt klimat där det är okej att säga att allt inte är guldskimrande och vaniljdoftande. En frizon där man får snacka om ångest, sömnbrist, prestationskrav och sådant som inte alltid känns så roligt. Jag ser också att man plötsligt inser att det där megajobbiga kan vara rätt komiskt faktiskt… Att vi ju sitter alla i lite samma båt egentligen, med alla dessa kaotiska situationer, och att vi kan vara stöd till varandra och tala om att ”du är inte ensam!”. Varför måste jobbigt vara en motsats till nöjd? Jag tycker ganska ofta att livet som småbarnsmamma är jobbigt – jag sover alldeles för lite, jag är inne i ett hämta-lämna-rejs där kampen mot klockan är ett faktum, jag har dagliga fajter om en jacka som INTE SKA PÅ, och sedan INTE SKA AV, jag lagar trerätters utan Nobelisk finess varje dag och torkar upp lika många rätter från golvet varje dag. Nattskiftet innebär nattcirkus där jag oftast hamnar i fotändan för att få några timmars sömn… Och jag är hur jävla nöjd som helst!! Kanske inte specifikt med jack-fajterna eller sömnbristen, men med smbarnslivet i stort. Det är ju precis sådan där inställning som Claudia har i sitt inlägg, så som jag tolkar det, som gör att folk inte vågar prata om det mindre roliga. Den där inställningen att det måste vara antingen eller. Jag tror tyvärr att den gör så att många går runt och bär på saker, tankar, funderingar som skulle kunna släppa om man bara insåg att fler kände samma sak. Det är också sådant som gör att man själv ger sig in i och göder bilden av det rosenrosa – och så är bollen av självmarknadsföringen i rullning, och med den kommer pressen och stressen. Jag älskar att livet är upp och ner, fram och tillbaka, totalt intensivt och kaotiskt och sjukt roligt och härligt. Jag skulle inte byta mitt liv mot något, inte ens mot rosa lullull och kanelbullar (eller det beror på hur många kanelbullar vi snackar om…)! Jag tycker precis som Claudia att det är alldeles, alldeles underbart att ha barn. Får jag inte tycka att det är jobbigt och underbart? Varför kan jag inte få vara en svinbra mamma som är svindålig ibland, en glad och härlig skit som får bryt med jämna mellanrum, en mamma som älskar sina barn till bristningsgräns och som ibland funderar på att lägga in sig på uppvilningshem med daglig terapi? Måste jag välja mellan jobbigt och underbart?
