Jag hänger just nu lite då och då på Unionens Facebooksida för kampanjen om mansplaining – mansplainingakuten. Jag har sällan skådat ett så kränkt kommentarsfält. Männen utsätts för könsdiskriminering och sexism. Really?! Man har alltså en kampanj som syftar till att lyfta de härskartekniker som förekommer på många arbetsplatser. För att belysa. För att upplysa. Många är så vana vid sådant här att man inte ens reagerar. Kanske bara går runt med en känsla av att man just blivit överkörd. Och många som mansplainar gör det säkert omedvetet – för att de tror att det är vad som förväntas av dem. Med andra ord, MÅNGA skulle behöva luta sig tillbaka och lyssna. Backa några steg. Höra vad det handlar om. Men icke. Man är för upptagen med att vara upprörd. Känna sig påhoppad och anklagad. Man har extreeeeeemt svårt att skilja på individ och struktur. Man vrålar INTE ALLA MÄN, fast ingen har påstått det. Kanske hade man förstått det, om man hade lyssnat … Det ska givetvis, i denna kampanj med det syfte den har, också mansplainas lite bland kommentarerna. Berätta hur könsdiskriminering inte finns. Fast jo lite nu då, eftersom männen diskrimineras i den här kampanjen. Men inte annars. Och faktiskt var det ju så, på den tiden det begav sig, när kvinnorna fick välja om de vill förklaras myndiga eller inte, så var det jättemånga som valde att inte bli myndiga! Så det så! Ja men så klart. Jag vet inte en enda kvinna som inte drömmer om att bli omyndigförklarad. Bara lämna över ALLT till männen. Det är ju det vi egentligen vill. Det fick vi berättat för oss, där i det mansplainande kommentarsfältet. Kan man inte snälla snääääälla reflektera över varför man blir så fruktansvärt kränkt? Några snyftar lite att de minsann aldrig mer ska hjälpa någon på jobbet. Och jag tänker: om du inte kan se skillnad på hjälp eller härskarteknik så är det nog en jättebra idé att sluta "hjälpa". Flera säger att de nu ska byta fackförbund och en annan skryter om hur de har argumenterat ner den från Unionen som efter utträdet ringde upp för att prata. Skrattar åt hur jobbigt personen tyckte det var att försöka förklara kampanjens syfte, att det såklart inte varit mening att kränka någon. Skrattar åt hur han "vann över telefonisten på sin sida". Och jag tänker återigen – vad synd att du missade hela poängen. Jag försöker trösta mig själv med att läsa de positiva rösterna. Och tänka att de andra, de som kommenterar sådär aggressivt, som snackar feminazis och offerkoftor (obs ej deras egna), de som raljerar över ordet "hen", de som säger att problemet inte finns men ändå presenterar lösningen att "kvinnan får väl säga ifrån", är en liten klick som skriker högt, men som inte är representativ. Att det är de här personerna som ALLRA mest skulle ha behövt ta till sig av kampanjen, men det går inte, för de är fast i sina mönster. Och att de andra, de som lyssnar, de som reflekterar, de som tänker efter, faktiskt förstår. Kanske får en hel bunt en aha-upplevelse! Kanske kommer vissa på att de faktiskt är en sådan som inte lyssnar så bra på andra? Kanske kommer någon på att den utsatts för härskarteknik gång efter gång men inte greppat det och nu faktiskt vill säga ifrån? Kanske skapar det bra diskussioner på de allra flesta håll? Förhoppningsvis är det så! Förhoppningsvis är där inte många som tänker att kvinnor nog ändå allra helst vill vara omyndiga.
