Statistiken. Ibland så bra, ibland så dålig. Till exempel när den mäter antal kvinnor som utsätts för mäns våld – då är den skrämmande och nödvändig. När den istället används för att förminska känslor inför detta våld, då är den skrämmande och farlig. Jag skrev ett inlägg om att vara rädd för män. Där regnade det siffror, statistik åt ena eller andra hållet i kommentarsfältet. Många siffror för att visa att jag var störd, psyksjuk och att det inte finns grund för min rädsla. Det är nämligen mycket farligare att åka bil. Enligt statistiken. Jo visst. Låt oss säga till alla unga människor som är ute på kvällar och nätter att de ska ta en promenad hem i mörkret istället för att ta en taxi! För att vara på den säkra sidan! Vi skulle också kunna prova att tänka efter lite. Kan det kanske vara så att statistik inte visar allt? Den kanske till exempel inte visar att någon blev greppad mellan benen på hemväg i natten. Eller att en annan fick frågor om hon inte skulle med hem på fest och vid uteblivet svar fick diverse glåpord gormande efter sig. Det står nog inte ens i statistiken om den där som fick slita sig loss och springa därifrån. Vi vet ju att det inte står om alla de som inte lyckades springa därifrån. Jag är inte enbart rädd för att möta någon som kommer att döda mig, som jämförelsen med trafiken syftar till. Jag är också rädd för alla andra situationer som kan uppstå. Det tar så lång tid att möta någon till fots i mörkret. Jag ser personen på långt håll. Försöker dra slutsatser. Jag funderar på storlek, vägval och om personen har sällskap? Är det en ensam man? Eller är det en man och kvinna förresten? Eller vänta nu, är det flera män? Hur många? Verkar de fulla? Hur verkar stämningen i gänget? Finns det fler människor på vägen där vi kommer att mötas? Vilka är de? Kan de fungera som skydd i en obehaglig situation? Och så vidare. Jag läste den här texten efter ett tips på Instagram. Om en kvinna, Julia, som bytte sida när hon skulle hamna i möte med en okänd man sent en kväll. Mannen blev provocerad av Julias beteende och skrek åt henne att han fan inte var farlig! Jag läste hennes text, om hur hon omöjligt kan veta vem hon möter och hur hon vet att han som blev så provocerad inte kan förstå hur det är att vara tjej i vår värld. Och jag nickade medhållande. Jag tycker hon beskriver det så bra. Konkret och tydligt, rakt upp och ner, en bild av hur det är. Och jag tänkte att här kan ju ingen bli provocerad i alla fall. Ack så fel jag hade. Man verkar inte kunna se kommentarerna längre, men jag vet att man plockat bort ett flertal kommentarer och att Julia fått utså kränkande kommentarer, hot och påhopp. Kommentarer som alltså blir ett tydligt bevis på att hennes text är aktuell och behövs i allra högsta grad. Metros debattredaktör Pontus Ahlkvist skrev till och med ett inlägg om dessa kommentarer (läs här). Hur tas nu detta emot, en man som kritiserar mäns beteende, tänkte jag. Undra om det är annorlunda? Hittade kommentarsfältet på Facebook. Kränkta män hade hittat dit också. Inte i närheten av så många som jag ser på kvinnors inlägg i debatten men en del ändå. Och jo då, här dök så klart en statistik-nisse upp också. Han skriver att det sker 700 miljoner möten mellan ensam man och ensam kvinna per år och av dessa är det "bara" 300 stycken som resulterar i anmälan om överfallsvåldtäkt. Nämen så skönt! Bara 300! Det är därför inte sunt att gå runt och vara rädd, menar han. Han säger också att statistiken visar att 30 000 män blir överfallna varje år men de går minsann inte runt och är rädda. Jag ser ofta män som kommenterar att det är mycket farligare att vara man än att vara kvinna på texter som lyfter mäns våld mot kvinnor. Som om det skulle vara någon tröst eller göra saken bättre? Om det nu stämmer att 30 000 män blir överfallna av okända män varje år så är det ju idiotiskt att inte vara rädd, fundera på varför och börja tänka på hur man kan nå förändring. Jag undrar varför mannen som skriver kommentaren förutsätter att män inte är rädda? Han skriver att han tror att det är för att män inte utsätts för ”skräckpropaganda” – har han inte läst en dagstidning? Det borde vara tillräckligt för att känna oro som man. Kanske handlar det om något annat. Kanske ”är män inte rädda” för att det inte anses manligt att vara rädd? Kanske för att män inte kan säga att de hellre tar en taxi eftersom det känns obehagligt att gå hem ensam? Eller berätta att de byter sida om de riskerar att möta någon okänd längre fram på vägen? Kanske ska en man kunna försvara sig och därför inte frukta något? Kanske drabbar mansnormen även män? Jag har ingen aning om den här statistiken stämmer, det spelar faktiskt inte så stor roll – den kommentaren visar så tydligt att texter som Julias behövs. Kommentaren som säger att män inte får vara rädda trots att de borde. Kommentaren som menar att nästan en anmäld överfallsvåldtäkt per dag varje år inte är tillräckligt för att jag ska få vara rädd. Observera orden anmäld och överfalls-våldtäkt. Det känns som att det är vad man vill få fram när man smattrar loss på tangentbordet som svar till texter som Julias, eller min, – att jag som kvinna inte har rätt att vara rädd. Det är inte statistiskt logiskt och det är taskigt mot killar. Ja, tänk så mycket värre det måste vara för den där mannen, att någon väljer att byta sida för att undvika möte. Fy fan! Jag tycker vi måste få fram statistik på några stackars kränkta män! Det är inte rätt att kvinnor är så här elaka! Gå över till andra sidan vägen?! Välja att korsa gatan för att inte möta en okänd man?!! Det får väl finnas gränser! Vad är väl ett grepp i skrevet, ett vrål att man är en hora, eller för all del en av de där yttepytte ynka 300 stycken anmälda överfallsvåldtäkterna jämfört med att någon blir rädd av att möta dig i natten? Oacceptabelt.
