Hanna skrev så klok på sin blogg om stämningen på vissa ställen just nu: Vad tråkigt det är att rädsla/oro verkar driva ilska i så hög utsträckning. Jag tycker såklart också att det är helt sjukt att vissa stockholmare rest bort över påsk med risk att sprida smitta, men jag förstår inte riktigt behovet av att skrika och svära över det på Facebook. Just dessa kollektiva utrop ger mig bara en känsla av hopplöshet och av att det är en hög andel som missköter sig. Det var väl ändå en cirka 95-procentig minskning av resor till Gotland över påsk? så jag antar att de flesta lyssnar på FHM och sköter sig. Tycker mycket mer om att tänka på alla som håller sig hemma så gott de kan. Som jag tror jag skrivit tidigare så är det som att folk ÄLSKAR att peka på andra som gör fel. Man känner sig duktig själv och man gillar att få bli riktigt arg. Usch så otroligt ocharmigt. Jag tycker det är den attityden som periodvis tar över sociala medier helt. I spetsen går Bloggbevakning-bloggen som väljer ut några tveksamma saker och lägger upp det med antydningar och öppnar för diskussion fast det hon egentligen gör är att kasta första stenen och låter sedan alla andra mosa med sina stenar. JA NU SA JAG DET. Jag tycker hon hetsar till hat alldeles för ofta. Folk hanterar ju uppenbarligen inte att serveras tveksamheter. De fylls med orimlig ilska och spyr ut den. Jag tycker det finns otroligt befriande inlägg på hennes blogg, granskningar som verkligen är på tiden och helt nödvändiga. Men alldeles för mycket handlar om att visa sig på styva linan och vara liksom "den enda som vågar kritisera alla balla". Utan att ta någon som helst ansvar för hatet. Nej att rensa i kommentarsfält eller lägga in en "tänk på hur ni uttrycker er i kommentarsfältet" friskriver inte en från ansvar. Synd på ett bloggtema som skulle kunna vara viktigt och nyttigt för hela branschen. Blev istället ett "välkommen att hata fritt"-tillhåll. Nog om det. Samma briljanta Hanna som jag nämnde i början av inlägget pratade om den där lite ocharmiga sidan man har när man försöker hitta anledning till att andra drabbas av saker, för att liksom trygga sig själv. SÅ många gånger jag har tänkt på det men aldrig pratat om det. Det blir ju supertydligt med Corona, man vill veta allt om den som drabbats hårt för att se anledningar. Men det gäller också föräldraskapet/pekpinnar/momshaming tycker jag. Varje gång jag hör om någon som har en bebis som är OMÖJLIG att lägga så tänker jag att de kanske gör nåt fel. Inte för att jag TROR det, utan för att jag någonstans HOPPAS det. För om någon gör fel så betyder det att det finns ett rätt och på så sätt kan jag se till att göra rätt och därför inte hamna i den där jobbiga situationen. Osköna tankar va? Jag tror dock det är viktigt att inse 1) att man har dem och 2) de stämmer liksom sällan. Så istället för att komma med det där självsäkra tipset: ni gör fel, ni borde göra såhär. Så kanske man bara ska inse: VILKEN JÄKLA TUR JAG HAR HAFT! Lite provocerande att snacka "tur" kanske? Ibland har man kämpat sig blåååå och lyckats komma till bukt med problem och man ska få känna sig så stolt över det – det var fan inte bara tur!! Men – ett viktigt "men" – det betyder inte att de som inte kommit till bukt INTE kämpat sig blå. Det betyder inte ens att det finns en lösning. Det betyder att man lyckades hitta en lösning som funkade för en själv. Till slut! Med eller utan rejäl ansträngning. Det är också vid dessa tillfällen jag kan känna att det är skönt när folk får olika typer av barn. Som att jag någonstans trodde att våra rutiner gjorde att vårt första barn sov jättebra. Det underlättade säkert och det finns nog fördelar med rutiner, i alla fall för MIG som älskar det. Med barn två märkte jag att det var ju skitdetsamma om vi hade exakt samma ritual varje kväll, det var ändå kassa nätter. Barn är olika, föräldrar är olika. Det som funkar för ena, funkar inte för andra. Tyvärr och tack och lov. Frågan är hur oskön jag hade varit om vi fått två som sov bra på nätterna... Saker och ting måste få vara flera saker. Det måste få vara osköna tankar man har för sig själv för att få klappa sig på axeln eller vara den där trösten. "Du har gjort så bra ifrån dig, du är trygg". Man måste också ha med sig en liten tanke att allt faktiskt bara kan vara tur. Eller en del av allt i alla fall. Och att motsatsen till det hela inte betyder att folk inte kämpar eller att de gör fel. Utan det kanske bara handlar om total otur. Så snurrigt inlägg. Men jag ville i alla fall bara babbla av mig lite. Eller mycket.
