Låt oss vara! | Hejhejvardags blogg

Igår satt Mia och jag och jobbade med vårt gemensamma projekt – en bok! Det är så kul och pepp och en hel del jobb.

Vi sitter på fik eftersom det är enklare än att försöka få till barnfri tid på hemmaplan. Vi sitter på fik för att få vara ifred. Vilket vi får. Tills en snubbe träder in.

Han sätter sig vid bordet mitt emot oss och börjar prata efter 20 sekunder. Vi svarar vänligt men uppenbart kort. Sedan fortsätter vi jobba. Försöker. Flera gånger avbryter han för berätta diverse saker om sin farmor eller fotboll eller flytvästar. Och så frågar han oss om en massa annat som vi kort svarar på eller inte svarar på alls. Till slut säger jag klart och tydligt att vi som sagt jobbar och gärna vill fortsätta med det och att vi inte har tid att prata med honom. Då pratar han vidare. Frågar om vår stress och han säger också att han kan hjälpa oss med boken. Att han är professor i medicin och att man inte träffar någon sådan varje dag (Mia tänker: eh jo det gör jag faktiskt). Han mal på. Vi ignorerar men har svårt att koncentrera oss. Tappar tråden och blir mer och mer frustrerade.

Till slut pallar vi inte mer och bestämmer oss för att ta det sista över en promenad.

Han undrar varför vi ska gå och jag påpekar irriterat att vi som sagt försöker jobba. Nu blir han lite sur, hetsigare. Han undrar om hans raggningsrepliker inte funkat (eeeh?), talar om för oss att han minsann kan skriva vår bok på fem minuter och berättar att han är bättre än Zlatan på fotboll... Kämpar i det sista med att få uppmärksamhet.

Vi lämnar stället.

Efteråt är vi irriterade i hela kroppen. Det är också sån jäkla deja vu från ca tusen tillfällen. Det där att försöka parera och hålla sig alldeles lagom trevlig/otrevlig, det är rätt ansträngande. Är man för trevlig så ses det som uppmuntran, är man för otrevlig så riskerar man att mötas av aggressivitet. Inget av det vill man. Och eftersom den här mannen inte är ett dugg intresserad av vad vi vill eller inte vill, utan totalt upptagen med att göra exakt precis vad han själv vill, så slutar det med att vi måste lämna stället.

Inte någonstans finns tankarna på vad vi vill. Bristen på respekt är så otroligt tydlig. Och så här ser det dessvärre ut lite för ofta. JAG vill ju prata, JAG vill ju hjälpa till, JAG vill ju skrika "snygga pattar" som jag i försvar sedan kallar en komplimang fast jag inte hade en tanke på mottagaren när jag vrålade det. Jag jag jag. Jag som är så snäll. Jag som bara ville snacka lite. Jag som bara ville betala din öl ( läs det inlägget här ). Jag som bara sa att du var snygg. Bla bla fucking bla!

Jag skiter i vad du vill!! Låt mig vara! Jag har inte bett om din hjälp, din "komplimang", dina pengar. Jag ber om att få vara ifred. Jag visar det på precis ALLA sätt. Hur kan det vara så svårt att förstå? Svaret är total brist på respekt. För att vi är kvinnor. Jag tror inte samma sak hade hänt om två män suttit där och jobbat, om man säger så.

Jag tror inte att man som man kan föreställa sig stressen det innebär att försöka parera dessa situationer. Man får höra att man är paranoid om man undviker situationer. Man får höra statistik om överfallsvåldtäkter som ett bevis på hur överdriven ens rädsla är. (Hur galet?) Men det kanske inte bara är den där våldtäkten man är rädd för. Det kanske är både i det stora och det "lilla". Den där bristen på respekt som man måste vara beredd på. De här förbannade situationerna som man bara inte orkar med mer. Att hela tiden behöva förhålla sig till män och deras vilja.

Och en stilla undran... hur kan de ens förväxla detta beteende med flörtande eller raggande?