Kanske har det att göra med vana. Det man är van vid ser man liksom inte lika tydligt. En sak jag tänkt på mycket är hur mycket energi som läggs i kommentarsfält som hör till artiklar som på något sätt andas feminism. Feminism är upprörande! Feminism är provocerande! Feminism är manshat. Det här manshatet man tycker sig se ska det läggas enorma mängder energi på. Gärna ska man uttrycka en hel del hat också, för att belysa hur fel det sk manshatet är. Lite hot om våld är ju aldrig fel för att markera liksom. Så många engagerar sig, så förvånansvärt många vill vara med för att tillsammans högt skrika "inte alla män!!". I andra kommentarsfält, de där kommentarsfälten till artiklar där män dödat, misshandlat eller våldtagit kvinnor, där skriks det inte alls lika mycket. Enda gången det är nästan lika mycket engagemang och enighet där är om förövaren råkar vara av annat ursprung än svenskt. Men annars ... nej. En man som dödar eller skadar en kvinna är tydligen inte lika upprörande som kvinnor som hörs, belyser, upplyser, provocerar och kanske till och med "mansplainar". DET är något som veeeeerkligen upprör!! Visst är det märkligt va? Feminism som inte orsakar vare sig våldtäkter eller död, inte ens de gånger den kallas manshat. Medan kvinnohatet dödar hela tiden. Ändå är det feminismen som verkar uppröra mest. Kanske är detta det tydligaste tecknet på att feminismen behövs. När kvinnor som hörs och syns upprör mer än män som dödar.
